Det är svårt att på ett enkelt sätt förklara den resan som jag just gett mig in på. Resan som förhoppningsvis ska leda till att jag lär mig tycka om mig själv och känner mig trygg i den person som jag blivit/är och faktiskt vågar ge mig ut på osäker mark. Det är något jag funderat länge på eftersom jag märkt att jag blir mentalt trött av många intryck och bergodalbanekänslor som i tid och otid både förstör och förgör mig. Det värsta har hela tiden varit att jag inte vill känna så här, jag ser på mig själv utifrån och fattar inte varför jag utsätter mig för sådant som jag vet att jag kommer bli ledsen av, som jag vet river ut mitt hjärta om och om igen. Men jag antar att det är för att de gånger som det känns rätt, så känns det så jäkla bra att jag inte vill vara någon annanstans och hoppet väcks om att jag kanske inte är så illa ändå, men de tidpunkterna är sååååå få. Jag inser att det inte är värt det, att må så här. För jag strävar ju egentligen efter att leva mitt liv till fullo och njuta av det här fantastiska som getts mig. Jag tappar ibland hoppet rejält, men just nu har jag funnit det igen, så försöker hålla vid det, trots att jag bara väntar på nästa motgång. Jag skulle så himla gärna bara vilja stänga av och sluta bry mig så mycket, för det gör så ont ibland och hur mycket längtan och hopp som krossas klarar en människa av genom ett liv, eller för den delens skull ett år?!
På så många plan har jag blivit tryggare i mig själv. Jag kan prata mer otvunget med folk, känner att jag kan mitt jobb, jag är nyfiken och vill lära mig...allt. Jag är kunskapstörstande till absurdum i bland om det är saker jag verkligen är intresserad av eller bryr mig om. Hade önskat att jag orkade vara mer insatt i politik och kunde argumentera för mig själv, men en livstid av konflikträddhet, gör att det känns omöjligt i dagsläget. Men jag älskar att lyssna på kloka människor som diskuterar, människor som inte räds att tycka olika och som presenterar en för nya tankegångar som man inte hade en aning om att man faktiskt tycker också. Att vända på sidan av ett mynt, se saker från en annan vinkel - det är fantastiskt och får en verkligen att försöka sätta sig in i hur andra ser på saker. Man behöver inte hålla med, men låt folk prata, så länge det inte kränker.
Min dröm är att så småningom orka engagera mig i en välgörenhetsorganisation som framförallt behandlar alla människors lika värde - om det är med integrationsfrågor, kontaktperson för barn/ungdomar i behov av särskilt stöd, kvinnors eller barns rättigheter i världen - det vet jag inte än, men jag vet att jag vill hjälpa andra på något vis. En dag...
Några kortisar:
# Det är midsommarafton på fredag och mamma, pappa, moster och mosters man kommer upp hit och firar med mig. Vi tänker oss Jukkasjärvi på midsommar om vädret är fint, sen får vi se vad för utflykt det blir till helgen. Mot Abisko far vi nog ändå. De kommer stanna ända till nästa helg. Den helgen är det dock Kirunafestivalen och jag känner mer och mer att den vill jag verkligen njuta av till fullo. Torsdagen blir det någon form av Afterwork med jobbet, fredagen och lördag får jag hänga med mina kollegor och ev. blir då förfest hos en av dem. Alltså jag längtar. Det ska bli så roligt, och jag brukar verkligen tycka om stadsfestivaler. Har sagt till mamma och dem att de får göra precis vad de vill denna helg, för någonstans känner jag ändå att jag är glad att de har varandra, även om jag skulle dumpa dem för en kväll eller två. Sen kommer en av min Lule-kompisar upp också denna helg, så ska träffa henne också =)
# Var och simmade igår och är jättesnurrig i huvudet idag. Tydligen finns det den risken att man spänner sig väldigt i nacken, så jag tolkar det som det. =) Men 1 km blev det och jag lär nog känna att jag lever framåt kvällen idag. Mindre än 3 veckor till Vansbro tjejsim nu.
# Längtar efter semestern annars. Hem till Dalarna en sväng först med bl.a. dansbandsveckan i Malung och sedan få åka till Amerika. Det kommer bli så mycket kul, så mycket familj och så mycket dans. Så mycket kärlek så jag går sönder av det istället...hoppas jag =)
# Jag älskar verkligen att vara i Kiruna och har jättekul (oftast) i Luleå, men funderar mer och mer om det här platsen för mig eller ej? Om jag skulle må bättre av att bo söderut? Vara närmre min familj? Men samtidigt undrar jag om jag skulle orka starta om ännu en gång? Hur mycket lämnar man kvar av sin själv från varje plats man bor? Att lägga ner så mycket energi på att försöka trivas och utveckla sig själv - som jag gjort här - och sedan lämna denna plats och försöka igen? Sådana tankar kan göra mig ledsen, men ibland undrar jag om inte livet här kanske gör mig ännu mer ledsen i slutändan?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar