En ständigt pågående resa

I lördags åkte jag Tjejvasan som också var etapp 3 i den Tjejklassiker som jag och syrran utför under 2016 och 2017. Det var det loppet jag hade sett mest fram emot under denna resa och nu i efterhand så inser jag också att det utan konkurrens varit den jobbigaste etappen. Jag är inte direkt otränad, dansar ju flera gånger i veckan och har en bra - för att vara jag - grundkondition. Däremot hade jag förstås inte alls åkt så mycket skidor innan som jag hade velat. 6 mil träning i längdspåren räcker ju inte alls egentligen, men det gav mig ändå en säkerhet vad gäller att kunna stå upp, använda stavarna rätt och förstås att bromsa. Och jag hade också behövt träna styrka mera, men tiden har inte funnits denna vinter på grund av mastodontrapporten. Så inte så konstigt antar jag att kroppen när det var 9 km kvar - inte ville återhämta sig efter lite fika i Eldris. Sista milen var riktigt slitsam och när det återstod endast ett par kilometer så började vaderna hugga till av krampkänning. TACK OCH LOV så slog det aldrig över i kramp, men fortfarande idag - 3 dagar senare - så har jag ont i den ena vaden. Men jag tog mig i mål och på en bra tid av 3 timmar och 16 minuter. Faktiskt kvarten snabbare än när jag åkte Kortvasan för 4 år sedan. Så jag är jättenöjd.

Annars så hankar sig livet fram i samma gamla tempo. Jag jobbar och dansar och försöker lista ut vem jag är, vart jag vill vara och vad jag ska göra?! Har mer funderingar än någonsin kring vart jag vill vara. Trivs så himla bra i Norrbotten och Luleå och har börjat få ett socialt nätverk omkring mig som jag gillar himlars mycket. Jag har ett jobb som för det mesta är riktigt roligt, möjlighet att se och lära mig så mycket om platsen där jag bor och verkar. Samtidigt har jag familjen i söderut, jag har vänner ännu längre söderut. Det kostar så mycket pengar att resa och jag kan i princip aldrig göra någon spontan resa hem till mamma och pappa över en helg. Allt som händer i familjen nu också gör att jag vill vara närmre dem - både det glada och det mindre glada. Blev faster igen i förra veckan till en liten pojke, de andra syskonbarnen växer så det knakar, brorsan bor i Sverige igen för första gången på nästan tio år.
Någonstans snart måste jag börja värdera vad som är viktigast för mig. Ska jag vara kvar i Luleå och hoppas på att jag kan hitta lyckan här så jag ska vilja våga bo kvar? Då borde jag försöka hitta en större lägenhet, skaffa en bil (ja, det tänkte jag skaffa mig ändå) osv. Eller ska jag försöka hitta ett jobb närmre familjen? Att ha familjen nära skulle ge mig en större social trygghet att veta att jag aldrig skulle behöva bli helt ensam? Och när behöver jag ta detta beslut?

Kortisar:

# Jag ska få åka till Visby genom jobbet. Visby!!! Längtar som en tok för jag har aldrig varit där. Det ska bli såååååå otroligt spännande.

# Helgen innan Visby så ska jag också åka ner till Stockholm så jag får träffa nytillskottet och kramas med brorsdöttrarna.

# Hade också tänkt försöka åka och se John Mayer live i Stockholm i maj och då också passa på att åka hem till syrran och gratta henne och Mejen, samt hjälpa dem med att flytta till nya lägenheten.

# Syrran och jag anmälde oss också till Tjejvättern, så nu har vi ett nytt lopp att träna inför. Jag måste dock skaffa mig en cykel tills dess. Tjejvättern är ju sista etappen i vår Tjejklassiker.

# Ska också boka en resa till Göteborg, för jag saknar den staden och mina vänner nå otroligt. Ska också försöka få in en resa till Linköping här framöver och hälsa på en annan kompis som jag ser alldeles för sällan. Borde också ta mig till Kiruna här framöver och säga hej.

# Och snaaaaaaart är också mastodontrapporten klar - dokumentationsrapporten om Kiruna stadshus. Då kan jag få ett liv igen, då kan jag kanske få vila ut, då kan jag kanske få sluta tidigare någon dag så jag kan få kika på bil...

Lördagstankar

Jag upptäcker så sällan nya artister och ny musik nu för tiden att det blir så mycket större när jag väl gör det. Faktiskt var det boken jag läser som tipsade om detta band och denna låt. Nu gillar jag studioversion bättre, eftersom den blir lite synthigt housigt dramatiskt, men den här avskalade versionen är också fin.

Boken är förresten ganska fin också, ska bli spännande att se vilka vändningar som väntar och om den faktiskt kan överraska i slutet.



Lite småhäftigt, men jag blev tydligen befordrad till någon form av "elitdansare" igår på stadshusfesten. Jag är definitivt ingen elitdansare, men om man jämför mig med de där som aldrig dansar nykter, eller de där som älskar att dansa, men inte gått några kurser, då är jag kanske en elitdansare. Det var definitivt en isbrytare i varje fall. Fick prata med kollegor jag inte alls hunnit prata mycket med och bli uppbjuden av några jag inte trodde jag skulle bli uppbjuden av (en gick ner på knä och skitsamma att jag inte hann dansa med den andra, även om jag verkligen hade velat det).

Nr 44; Åka till fjällen

I fredags när jag gick hem från jobbet så sken solen från en helt klarblå himmel och det var en otroligt magiskt vacker höstdag. Det var till och med ganska varmt och direkt kom längtan efter att få åka till fjällen, få vandra, ha en bil och ha en stuga, men framförallt ha lite sällskap när man är där. Jag la upp denna bild och ungefär den önskan på Instagram och sent på fredagskvällen fick jag ett meddelande från en kollega som berättade att hon och hennes sambo skulle till Trollsjön på lördagen och frågade om jag ville följa med?! Jag tackade ja på en gång, för kände verkligen att en sådan här chans får jag inte ofta och särskilt inte när vädret planerades bli så bra heller.

Så klockan sattes på 07:00 och strax efter åtta på lördagmorgonen blev jag upphämtad med bil och så for vi mot fjällen - nästan så långt åt väster i Sverige man kan komma här uppe i norr. Kan hälsa att vi definitivt inte var den enda som tänkte att det här var en bra idé denna dag, antalet bilar som parkerat längs med E10 vid början av stigen mot Trollsjön vittnade om detta.

Till en början var det dock lite småmulet och kyligt - på flera platser låg frosten (den första jag sett i år) kvar och på en liten damm vi gick förbi låg det faktiskt en tunn tunn is. Jag hade ju inte några särskilda vandringskläder på mig (hade helt enkelt inga med mig till Kiruna denna vända), utan körde på ett par bekväma jeans, en långärmad t-shirt, en tjockare tröja och så förstås min nya fina Solomon-skor, men jag tror faktiskt det var ett riktigt bra val i slutändan för frös i princip ingenting. Det var mössa och vantar bara som ibland var på och ibland av.

Sen så dök solen upp permanent och på ditvägen i ett evigt motljus (hade ju självklart glömt solglasögon också), men ack så vackert det var i dalen vi gick i. Emellanåt började jag fundera om det faktiskt skulle kunna se ut så här i högländerna i Skottland också, för kände liksom igen att ha sett liknande bilder från vissa platser i Skottland. Någon gång ska jag dit och vandra också, så får berätta då hur det var och vilken skillnaden är. Det är ändå otroligt häftigt att vi har sådana här landskap i Sverige. Förstår verkligen varför man vill bo här uppe i norr dagar som dessa.

Helt makalösa vyer och massvis med sten. Mina geologdrömmar började göra sig påminda när jag funderade kring hur det kunnat bli så här, men gissar att det har med inlandsisen att göra, som typ allt annat som berör stora stensamlingar likt dessa.

Vände mig om vid ett tillfälle och såg dalen från det hållet vi kom. Ni kanske ser min skugga där nere i mitten, så det var inte en liten plats vi var i. Jag blev jätteglad av att inse att jag älskade att vandra så här, lite småjobbigt, men ändå så jag orkade och framförallt hur roligt det var att försöka ta sig över lite smått besvärligt leriga partier genom att lista ut den enklaste vägen. Är så kul att ha orken nu och kunde inte hjälpa att tänka tillbaka två år när jag var i Norge och hade så dålig kondition att jag fick ta många pauser, plus att jag vägde 15 kg mer. Nej, dagliga vandringar som dessa älskar jag, men att vandra långt och bo i tält är jag inte sugen på ännu. Alldeles för bekväm av mig.

Tillsist (efter 6 km) kom vi fram till Trollsjön och det var verkligen en makalöst fin plats med ett vatten som både var spegelblankt och turkost. Vi stannade och käkade lunch och fyllde på energin och väntade lite på att solen skulle hinna högre upp på himlen så vi skulle slippa det värsta motljuset och kunna se sjön från en bättre vinkel.

Men vi började frysa, så efter en stund på klipporna så startade vi färden tillbaka mot vägen och bilen hem. Hann dock fånga denna bild också med telefonen innan den la av (hatar kyla gör den min Iphone). Förklarar framförallt det där motljuset jag pratar, men visar också hur vattnet såg ut.

Är verkligen så glad och tacksam för att jag fick följa med. Den bästa lördagen på länge och framförallt för att jag fick chansen att se en plats som så många frågat om jag varit till ännu här uppe i Kiruna. Så nu kan jag pricka av denna sak från att se listan och även punkt 44 på min Bucketlist - Åka till fjällen. Får se vad nästa sak blir. Fyller ju på den här listan lite allteftersom, kanske har ni nå bra tips åt mig? Berör ju året nu fram tills jag fyller år igen.

Små glädjeämnen i vardagen

Starkt starkt vill ha på denna klänning från Indiska - såååå vacker och lite 70-tals retro/Vintage. Åh vad härligt det är att inse vad för sorts stil på kläder jag vill ha och vilka färger. Det blir så mycket roligare att shoppa och när jag även får så fina komplimanger för mina outfits av kollegor/vänner så gör det saker ännu roligare och jag blir ännu mer motiverad till att hitta nya kläder - vilket inte säger lite då jag är urdålig på att shoppa! Då kan jag till och med tänka mig mönstrat. Indiska kommer med andra ord få ett besök till nästa helg när jag ska till Stockholm (annars i Luleå när jag kommer hem igen)!

I övriga nyheter kan jag berätta att jag KAN gå på stadshusfesten i oktober då den i slutändan inte kommer krocka med Gävlemaran (hurra) - enda kruxet blir att jag inte är i Kiruna då, utan Luleå, men det är en mindre petitess. 😜👍🏻

Och igår sprang jag 6,5 km i sträck och det kändes så jäkla bra. Kunde till och med andas ut och känna mig glad i de långa sega uppförsbackarna som finns i Kiruna - så hurra här med. I helgen ska jag testa springa/gå en mil så jag får känna på hur långt det faktiskt är. En dryg vecka kvar tills det är dags för Lidingö tjejlopp/Rosa bandet loppet. Jag och syrran planerade lite inför Stockholmshelgen igår och beslutade att vi ska gå på bio och se nya Bridget Jones filmen, vi ska käka Tapas på något bra tapasställe (börjar bli en trend när en åker till Stockholm har jag märkt) och så ska vi hitta något mysigt och bra ställe på söder där vi kan käka en god lunch också. Har  ni tips så får ni gärna dela med er. På söndagen efter loppet tänkte vi nog försöka hinna med Vapiano innan syrran ska med tåget. Jag ska stanna en natt till och förhoppningsvis få bebismysa lite med fina vännen S's och hennes nytillskott på måndagen.

Kalas i Skellefteå

Min kollega och kompis S har två fina barn med sin sambo J. Jag har träffat dem flera gånger och tycker jättemycket om dem, så blev så glad när jag blev bjuden på deras födelsedagskalas (vuxenversionen). Trodde först inte att jag skulle kunna gå då jag ju bor i Luleå och de i Skellefteå och kalaset var igår kväll, men S sa att jag så klart fick bo hos dem en natt. Så då jag tackade glatt ja. Blev ett högljutt, men mysigt kalas med kusiner, farbröder, faster, farföräldrar och vänner! Så mycket paket och så mycket skoj och skratt! 

Har varit en del i Skellefteå det senaste året - kul eftersom det var enda stället längs kusten så här långt norrut som jag varit i innan jag flyttade till Luleå. Mestadels på senaste tiden för att dansa dock, så därför kändes det extra skoj att det var annan orsak nu! 

Jag ÄLSKAR det där playmo-huset. Så otroligt high-fantasy! Tänk om det hade funnits när jag var liten och lekte med lego och playmo. 

Nu är jag tillbaka i Luleå och ska ta en tur ner till tvättstugan få se om jag kan tvätta någon maskin. Har dåligt med rena kläder och nästa vecka ska jag vara i Kiruna större delen av  veckan, så måste verkligen tvätta! Sen ska jag nog ta en tur till affären, behöva införskaffa lite basic-grejor! 

Vad gör ni idag/i helgen?! 

Sista veckan i Kiruna på en månad ungefär

Idag fick vi ta bussen till Kiruna då tågen var inställda på grund av växelbyte. Det gick bra det också, men tog längre tid och nackdelen är att jag inte kan jobba eller läsa på en buss. Så tur jag hade en ljudbok att lyssna på, sen sov jag lite också eftersom bussen gick kvart i sex i morse. Bussen körde över Jokkmokk, så det blev en hel del fina utsikter på vägen och så fick jag se två ståtliga renar med stora horn; det är ju höst snart. Löven börjar lite sakta färgas gula, men än är det väldigt grönt! 

Denna gång har jag Sophie med mig också, vilket känns skoj. Det är också ett kulturevenemang i bl.a. Stadshuset denna vecka och idag var vi och lyssnade på Lars Isestig berätta om sitt barnboksprojekt som ska utspela sig i Kiruna stadshus och delas ut till alla förskolebarn i först och främst malmfälten! 

Illustrationer till ett annat projekt av Lars.

Han har stora idéer, ville ha mycket tips och inspiration till idéer. Så hade han frugan och yngsta sonen med sig också. Frugan som är inredningsarkitekt i grund och botten och jobbade med gestaltning i barnmiljöer för olika ställen, lät himlars roligt! 

Efter föreläsning följde jag och Sophie med dem på Spis och drack lite gott och pratade en massa. Urtrevliga var dem och det ska bli kul att följa detta projekt.  

Älskar kvällar som dessa och älskar att umgås med kreativa och duktiga människor.  

I morgon fyller jag år

Det är dags igen nu. En både jobbig och rolig dag. Jag är så glad att jag har mamma här och att vi har planer i morgon, och att det blir kalas på lördag där de flesta av mina närmsta vänner kommer. Det blir bra, eller hur?! 

Hur livet blev

Sitter på ett kafé på Arlanda och äter en mycket dyr smörgås och dricker en latte. Tänker på hur livet blev, hur det kommer sig att jag om och om igen hamnar på denna flygplats, vid detta fönster och tittar ut. 

Ibland älskar jag verkligen mitt liv, som ger mig möjligheten att få göra det här, få ha de vänner och den familj som jag har, så villkorslöst! 

Men vet ni?! Jag älskar flygplatser och flygplan. Kan sitta och titta hur länge som helst på plan som startar och landar och taxar. Det väcker min inspiration, mina drömmar om resor över hela världen! 

En liten gnutta dröm

Tycker alltid det är så kul när jag hittar på vänner i tidningen. Clara har en fallenhet och ett jobb som gör att hon ofta återfinns i olika medier, men jag gillar framförallt när det är dansen som uppmärksammas. På bilden är hon i Boden och dansar, och lyckades alltså få en dans med han den där radioprataren och dansbandsnörden Thomas Deutgen. Har aldrig sett henne dansa i verkligheten, men tror att hon är väldigt duktig. Hon har ju också skaffat sig en danskille som partner och sambo. Det drömmer jag ju själv om också nu för tiden, vore hur mysigt som helst att ha en partner att alltid dansa första och sista dansen med. 

Testade att baka ett recept från Söta Saker bloggen igår som Mors dag kaka. En Daimkladdkaka som var riktigt enkel att göra. Däremot vet jag inte om den blev så god som jag hoppades med den presentationen, tror det hade funkat bättre med glass till faktiskt. Frös in ett par bitar i varje fall så nu har jag om jag mot förmodan skulle få nå besök här framöver.

Nej ni, dagen går i planerandets tecken. Har haft flera mardrömmar de senaste veckorna som jag nu senast tolkade som att de har just med dålig planering att göra, eller kanske egentligen osäkerheten i att planera något jag inte riktigt har koll på än. För jag har ingen aning om hur lång tid olika delar i denna dokumentationen kommer att ta, plus att det är först nu som jag kommit igång ordentligt med detta och behöver samordna med den arkitekt som också är med i projektet. Vem gör vad? Arkitekt eller Bebyggelseantikvarie. Vi är lika på många plan, men också såååå otroligt olika i fråga om våra intresseområden och vad vi ser när vi kikar på en byggnad.

Planering för framtiden

Avstämningsmöte och planering inför dokumentationen av Kiruna stadshus idag. Suttit i möten med både LKAB representanten och länsstyrelsen. Jag har inte hunnit sätta mig in så mycket i denna dokumentation än, vad jag ska göra, men blev lite klarare under dagen vilket jag tackar för. Tanken är att jag ska ta mig an detta nu på åtminstone 80% av min tid. De andra 20% viker jag åt remisser och Antikvarisk medverkan. Jag hoppas det ska hålla, men tvivlar på det.


Kompis och kollegan S ska sova hos mig i natt då vi ska iväg på Projektilutbildning i morgon, landstingets projektledarkurs. Kul att göra något helt annat för dagarna två. I morgon kväll tänkte jag också ta ett besök på Blackis då det är sista trivselkvällen för säsongen. På fredag sen så har jag fixat skjuts till debutkvällen på Käcktjärns loge. Blivit varnad att det kan vara lite kallt, men samtidigt är det ju varmt att dansa. Kommer bli svårt att klä sig gissar jag. =) Men jag har köpt nya danströjor som jag tror kommer bli perfekta.


Skadeläget då? Lillfingret läker bra, knäna värker fortfarande, men blir nog bättre, däremot känner jag av min högra axel och arm, så funderar om jag sträckte till den på något vis. Ja, vi får se om det blir värre eller om det går bra. Hoppas på det senare, för jag vill ju kunna dansa, behöver det nu.


Tiden går så fort annars, om mindre än 1,5 vecka åker jag till Örebro och får träffa lillknodden, ska bli så mysigt. Och dagen efter far jag till Linköping på 30-års kalas. Ska träffa en bunt BA-klassisar vilka jag inte sett sen september, så ska bli så himla roligt. Jag behöver mina vänner också.


Hade så himla många träffar på bloggen igår och kan inte förstå hur alla hittade hit. Vill någon berätta? Antar att många trodde denna blogg var bra mycket mer spännande än vad den var när jag taggade mitt inlägg elände och skador!

Det där givande och svåra med att ha så bra vänner

Känner sådan tacksamhet till flera av mina nya vänner för den villkorslösa vänskap de ger. Jag lider fortfarande av sviterna efter gymnasiet när jag tappade kontakten med min dåvarande bästa vän och trodde att flera av mina nya vänner var bättre vänner än vad de nog såg mig som. Det låter kanske elakt att skriva så här, men det var så det kändes då. Nu i efterhand kan jag förvisso se andra orsaker till att jag ofta blev tredje och femte hjulet, till exempel det här att jag var den enda som inte hade någon partner och behövde vänner så mycket mer. Jag kan inte skylla på någon att det sårade när jag frågade om vi skulle gå ut en kväll och vännerna svarade att de inte hade råd, för att höra veckan efter att de varit ut ändå. I efterhand hade jag uppskattat ärlighet mer, men troligen hade jag sårats mer av det. På de viset är det tur att jag alltid haft familjen och mina syskon nära, men även att jag haft mina drömmar, att jag siktade uppåt och långt bort. 


Jag minns min första tid i USA, när mina nya USA-vänner började ringa till mig och jag kände mig så förvånad att folk faktiskt ville det. Efter USA har det bara blivit bättre, av någon anledning tycks jag ha lätt för att hitta de finaste människorna och de finaste vännerna, trots att jag är blyg. När jag tappat vänner har det mestadels berott på att de flyttat eller jag flyttat. Med Facebook har saker blivit så himla mycket enklare. Jag har hittat tillbaka till gamla barndomsvänner, men även lyckats hålla kontakten med så många av de nya. Det stora provet för mig nu blir mitt 35-års kalas. Kommer det att vilja komma några upp hit?! Jag sätter verkligen prov på mitt mod här, för enklast hade ju varit att inte anordna något, men någonstans så känner jag att en gång måste jag få våga ha ett kalas också. 

En torsdag, som är som en fredag

Hos min stresshanteringscoach har jag fått göra ett test som kallas keds för att se hur nära utmattningssyndrom jag är. Svaren ska spegla de senaste två veckorna. Första gången jag gjorde detta test (i december) hade jag tydligen 25 p, vilket är riktigt högt, så min stresscoach var orolig för mig. Andra gången jag gjorde det fick jag 17 p, vilket fortfarande var lite högt, men mycket bättre. Igår när jag gjorde det var jag nere på 10 p och jag insåg när jag satt där och fyllde i det, att jo, det här stämmer. Jag kan se så otroligt mycket nyktrare på frågorna nu och känner igen mig själv igen. Tolkar frågorna bättre, minns hur jag mådde och vet hur jag mår nu. Med andra ord så har jag någonstans lyckats att lugna ner mig rejält, flytta min oro för jobbet till att bli något kreativt istället och framförallt har jag tagit steg för att lättare kunna undvika saker som retar upp mig, kan göra mig rädd osv. Så tummen upp för det. Därmed inte sagt att jag inte stressar upp mig, för det gör jag. Men jag kan också stänga av på ett annat vis när jag kommer hem.


Däremot inser jag ju att jag har så mycket annat jag skulle behöva jobba med, som framförallt min självkänsla. Det blir så tydligt när jag har så svårt att ta komplimanger som rör mitt utseende eller saker jag gör (förlåt för detta alla som säger komplimanger, jag måste lära mig säga tack), men när folk ger komplimanger för vem jag är, då sätter det sig direkt på hjärtat och jag kan bli riktigt rörd. Är det för att sådana komplimanger får en så sällan? Att sådana komplimanger inte är prestationsbundna?!


Igår såg jag lite på den här komediserien Welcome to Sweden. Den är småspännande av anledningen att den handlar om en Amerikan som flyttar till Sverige. Flera av händelserna är sååå roliga på grund av att min svägerska påpekat precis samma sak för oss, men jag inser att jag sitter och skrattar åt små subtila saker som nog Greg själv förstår, men som kanske inte "svensken" förstår. Usch, nu lät jag snobbig. Igår handlade det i varje fall om amerikanarnas generösa inställning till att säga "I love you". Något som vi svenskar inte är vana vid och därför kan tro att amerikanarna slänger sig med detta lite för lättvindigt. Åh, vad jag kände igen mig, men förstod också att det självklart inte är mindre värt att säga det för att man säger det ofta. I vilket fall så har vår familj blivit oerhört mycket bättre på att säga det till varandra på grund av att Meg kommit in i vår familj. Och det funkar bra, men inte funkar det så naturligt som det tycks göra för amerikanarna! Varför?! 

Olika samma lika

Mina egna blogginlägg kan jag skriva på en minut, men de för jobbloggen tar mycket längre tid! Så det är vad jag gjort på jobbet idag, och sen fick jag rejsa på med Järnvägshotellsrapporten som släpar efter! Jisses vilken dag! 

Nu är jag hemma. Har lagat mat och sms'at med syrran! Planerat min resa söderut i början av juni! Först Örebro (och förhoppningsvis krama på liten bebis) och sen till Linköping på 30-års kalas och så blir det nog Vadstena med Göteborgs vännerna som avslutning! 

Ska äta nu och kika på dagens avsnitt av Olösta mord, som är det sista avsnittet! 

Idag blev det i varje fall laxpastan, som kan vara en av mina absoluta favoriträtter. Så enkelt! Pasta, lax, morötter, purjolök och ärtor! Testa!  

Hur har er dag varit? Längtar ni efter något?

Kiruna-Porjus-Jokkmokk-Luleå

Vi åkte tidigt från Kiruna igår (torsdag) morse. Min kollega Sophie skulle träffa designern Anna-Stina Svakko som driver företaget Astu design i Porjus, eftersom hon är med i en utställning som Sophie jobbat med som heter Inland. Så jag följde med. Den vägen mellan Kiruna och Luleå över Gällivare, Porjus och Jokkmokk är så trevlig. (Här finns förresten Reportaget om Anna-Stina från utställningen Inland som just nu finns att se i Umeå och Östersund nu, och som kommer till Luleå och Härnösand i juni.) Vi stannade där i nästan 3 timmar innan vi kände att det var dags att åka vidare. Hade så trevligt, pratade, kikade på hennes fantastiska kläder/dräkter och hörde henne berätta om hur hon försiktigt försöker utmana samiska klädtraditioner och funderingarna kring hur mycket en vågar göra det.

Det var när vi skulle åka vidare som Anna-Stina frågade oss om vi varit på Ájtte muséet, vilket vi inte hade, trots att vi hört om det mycket och var intresserade. Så Anna-Stina föreslog att vi väl kunde åka dit och käka lunch i varje fall, om vi nu inte hann titta på utställningarna någonting. Så vi åkte de 8 milen från Porjus till Jokkmokk och klev in på restaurangen där på Ájtte. När jag står i kön till kassan så vände jag min blick mot några personer som klivit in på restaurangen, får se en ljus kille som jag inser det är något väldigt bekant över. Tittar igen och vänder blicken mot vilka han hade med sig, en liten flicka och en mörk längre äldre man, som jag inser att jag också känner igen - hans far.

"C? C är det du?"
Han tittar förvånat på mig och nickar.
"Känner du igen mig?"
Han skakar på huvudet, kan inte placera mig.
"Jennie, från Hosjö, vi har gått i samma klass!"
Då trillar myntet ner och jag får en jättevarm kram. Även pappan dyker upp och kramar om mig. C är nog ännu mer chockad än mig över att träffa en gammal klasskompis i Jokkmokk när vi båda är uppvuxna nere i Dalarna. Men sanningen är ju den att skulle jag träffa en av mina gamla klassisar här uppe, så var det honom jag hade förväntat mig att se där. Jag visste att hans pappa var från Lappland, har listat ut i efterskott att han är same också. Men jag blir ändå så otroligt paff av att träffa folk jag är så bekant med på platser där jag inte förväntar mig det. Så vi fick lunchsällskap, hörde lite försiktigt om varandras liv, att han var gift och hade en dotter (som var den lilla flickan som var med på lunchen), hur de precis hämtat pappan från flyget i Luleå och att han bodde kvar i Falun. Vidare visade sig C vara gift med en arkeolog (som alla arkeologkollegorna på jobbet visste väl vem det var och tyckte det var jättehäftigt att jag gått i samma klass som hennes man) och han jobbade själv i skogen. Han berättade också hur han precis var på väg och skulle flytta ett timrat hus, trodde jag skulle gilla det - och det hade han ju rätt i. Lite försiktigt sa vi det att skulle jag hamna i Jokkmokk någon mer gång, så fick jag gärna höra av mig, och faktiskt skulle jag nog göra det då. C är verkligen en av dem som jag inte har några tråkiga minnen med. Vi var kanske inte kompisar heller egentligen, men i och med att han bodde granne med min dåvarande bästa vän, så blev han ändå en stor del av min barndom.

Nå utställningar på Ájtte han vi dock tyvärr inte besöka denna gång, men det ska vi definitivt se till att göra. C´s dotter berättade att de har ett rum där en kan låtsas att de åker helikopter - jag antar över fantastiska fjällandskap. =) 

Vi var nog hemma i Luleå igen strax före fyra på eftermiddagen. Jag lämnade av Sophie vid bussen och åkte själv till jobbet en stund där det bara var att lassa ur och sedan följa med resten av kollegorna ut på middag. Passade bra eftersom jag ändå inte hade något hemma. Men oj vad trött jag var, och fortfarande så chockad över mötet med C. =)

Idag är det fredag och helgen kommer att gå i dansen tecken. Foxkurs lördag och söndag och så dans till Finix på söndag kväll. Då får jag verkligen testa nya dansskorna.

Vad gör ni i helgen då?

Sista kvällen för denna gång

Just hemkommen till hotellet igen efter en trevlig middag med Kiruna-vännerna på Bishops. Trivs som sagt så himla bra här, men det hjälper ju onekligen att ha en av mina bästa vänner här!

Har annars utfört kompletteringar på Järnvägshotellet idag, sprungit från källaren till vindsvåningen och letat sådant där jag inte kunnat lista ut genom foton. Var mycket mindre läskigt än jag minns det, men usch vilken sorgligt eftersatt byggnad det är. Så fin på utsidan, men insidan 😥! 

I morgon far vi hem till Luleå igen, med ett stopp i Porjus och kanske Jokkmokk på vägen. Snöa ska det å, så försiktigt får vi köra!

Nu däremot ska jag krypa ner i sängen och kika på dagens avsnitt av Olösta mord (eller Cold case History som jag tror det heter på Engelska)! Spännande värre! Första avsnittet undersökte de ett skelett de hittat på en medeltida kyrkogård så visade tecken på att vara en afrikansk man. Andra avsnittet undersökte de ett mumifierat barn som använts vid anatomiforskning på 17-1800 talet...spooky. Avsnittet jag ska se nu verkar handla om en skotsk krigare de hittat begravet i källaren på Stirling castle, låter ju fantastiskt spännande. Programmet går på tvåan klockan 18:00 på vardagarna, eller så finns det på SVT play här...

Fjällripan

Gillar Kiruna så himla mycket. Det slår mig alltid när jag kommer hit. Gillar hur staden ser ut, vart den ligger, men allra mest gillar jag utsikten mot fjällen. Vi har tyvärr inte sett så mycket av den än, för det har i princip konstant snöat sen vi kom igår, men en liten stund igår kvälls i stormvindarna, så kunde vi ana både solen och bergen.

I morse när vi vaknade och kikade ut så snöade det som sagt igen, men tack och lov så blåste det inte. Vände telefonen ner mot gamla stationsområdet och fick med två av våra dokumentationsprojekt från förra året - de rapporter som vi håller på att avsluta nu; järnvägshotellet (längst bak) och boställshuset (närmast). Fina byggnader va?

Idag var vi istället på väg till denna fantastiskt fina byggnad. En byggnad som också ska rivas (likt stationsområdet) på grund av stadsomvandlingen. Kiruna Stadshus.

Hur hela byggnaden är som ett konstverk.

Kan inte fatta att jag ska få vara med och dokumentera detta för framtiden.

Men denna satt fortfarande kvar på en pelare där inne. Sen i höstas är den inte längre ett byggnadsminne. Tyvärr.

Käkade lunch på Safari och tog sedan en liten promenad på stan. Passade bland annat på att gå in på Lindex och Kirunas bokhandel - mina två favoritbutiker i denna stad. Pulsade sedan tillbaka genom stan till hotellet.

Detta var böckerna som fick följa med hem. De hade halva reapriset så dessa tre kostade bara drygt 130 kr. Ett fynd.

Nu ska jag jobba en liten stund till, sedan ta en promenad med Sophie ner till stationsområdet för att säga hej. I morgon hade jag ju tänkt hänga där hela dagen.

Danshelg

Varit så rädd den här veckan att jag ska bli sjuk igen, känt mig snuvig varje morgon jag vaknat, men det har gått över på dagarna. Inte vet jag om det är vitaminbomberna, Esberitox och en massa te med honung i som gjort det, men jag har inte trillat dit igen, än i varje fall. Så håll tummarna.


Helgen som kommer nu är fylld med dans, dans ikväll på Rotan i Skelleftehamn och så buggkursen på söndag. Sen sa Sophie att de har en extrainsatt trivselkväll på hennes dansklubb i morgon också pga en foxkurs som går av stapeln, så kanske kanske att det blir dans då också. Jag tittade i min kalender och det blir himlars mycket dans nu framöver, förutom buggkursen som det är 2 gånger kvar på, så är det snart dags för fortsättningskurs i fox och sen även min första mara som går av stapeln om en månad lite drygt - också i Skellefteå.


Idag skrev jag det sista på första färdiga utkastet på Boställshuset, så nu är det "bara" Järnvägshotellet kvar. Vi - jag skriver VI - är så trötta på detta nu och vill blicka framåt mot nya projekt, så det känns skönt att vi faktiskt snart äntligen kan ro det här i hamn. Bara 4 månader försenat (suck vad det inte känns bra, men det har sina anledningar och vi har fantastiskt stöd av vår chef).


Belönade mig själv med att få titta lite konståknings VM på jobbdatorn, samtidigt som jag satt och valde bilder. Fantastiska herråkare i kortprogrammet - söta Javier Hernandez från Spanien (EM mästaren) och graciösa Japanen Yuzuru Hanyu ligger 2:a respektive 1:a. Två helt olika åkare, men så himlars bra! Är i valet och kvalet att ta reda på hur det gick i isdansen, både vill och inte vill, för kommer inte att ha tid att titta på det förrän allra tidigast i morgon kväll. Och jag är nyfiken...(tittade och skrattar av lycka när jag ser att EM mästarna - de helt galet duktiga franska paret - vann, de låg 4:a efter kortdansen, måste ju ha gjort en helt makalöst bra fridans)!!!


Men vad glad jag blev nu... måtte dansen bli rolig ikväll också

Lucka 4; En bild du tog när du kände dig sorgsen

Lucka 4 i Emily Dahls alldeles lagomt utmanande (för mig), men fantastiska julkalender om "Året som gått"!

Lucka 4; En bild du tog när du kände dig sorgsen

Jag flyttade till Luleå i maj i år. Efter att ha bott i Skara i ett år så var det som att komma till en metropol när jag kom hit, för här fanns det saker att göra och tillskillnad mot de två senaste ställena jag bott så hade jag också en god vän här. Förvisso var det hennes jobb jag skulle ta över och hon skulle flytta till Kiruna, men hon fanns här, hela min första månad och även efter det till viss del (ska och hälsa på henne i helgen och det ska bli himlars kul).

Bilden togs en kväll under Luleå hamnfestival i juli där vi kom att sitta ett gäng människor först vid en grillplats där vi åt och drack och senare på Båten. Det var jag, min kompis och en bekant till min kompis som hade sitt barndomskompisgäng med sig. Hänger ni med? Jag kände i varje fall bara en person och min kompis kände bara två personer. Men där hon är söt, charmig och fin, är jag lugn och vet också av erfarenhet att hur mycket jag än ler och är glad, försöker vara med i samtalet, så kommer ingen ta kontakt med mig - den typiska osynliga fula dockan (utan självkänsla). Kompisen lyckades dock charma en av killarna i gänget och försökte halvhjärtat få in mig i samtalet, men nej, jag försöker inte ens, vet hur det är när en karl bara har ögon för en person.

Jag har ALDRIG känt mig så ensam i hela mitt liv som jag gjorde den här kvällen. När jag får den känslan så är den också svår att stoppa och demonerna sköljer över mig. Minnen efter minnen om kvällar som slutat i tårar kom tillbaka, kvällar där jag hoppats och önskat, men som fallit pladask.

Den kloka delen i mig vet att det inte var mitt fel, ett tight kompisgäng som inte ville lära känna någon mer ska en inte och vill jag inte ge mig i kast med, med det är minnena som är värst tror jag! Att jag hade glömt bort den där känslan av känna mig i vägen, som att jag var ett nödvändigt ont, som om jag trängt mig på.

Men jag gjorde en sak den här kvällen som jag inte gjort förut, och som till viss del tröstade mig med vetskapen att kanske håller jag på att bli starkare -  jag berättade detta för min kompis. Jag sa till henne att "jag har inte kul och tänker gå", vilket det visade sig att hon mycket väl förstod och stöttade mig. Att jag vågade och jag fick höra att det var ok, det kan vara något av de modigaste jag gjort.

Trots att kvällen slutade bra, så är mina demoner inte att leka med, och det blir oftast tio gånger värre när jag är trött. Nerstämdheten försvinner inte enkelt!

Dans dansare dansast

Folk blir lite förvånade och förvirrade när jag säger att jag vill bo kvar i Luleå ett tag och att dansen är en stor anledning till det!

"Du kan ju dansa överallt och de är bättre på bugg söderut" eller "det är faktiskt rätt svårt att komma in i danssvängen här uppe"!  

Jag försöker förklara mig, men hittar sällan orden som gör det! Vill inte börja om! Jag har fått in en fot! Jag trivs här! Bodde ju i Skara förut, Luleå är ju en metropol i jämförelse! 

Jag tror att det enklaste egentligen borde vara att förklara att jag mår så himla mycket bättre än jag gjort på länge här uppe och jag skyller mycket av det på dansen! Att nu när jag vågat ta steget här, utmana mig själv och min rädsla och blyghet, så vill jag fortsätta! Jag har ju nyss börjat! 

Men jag trivs också verkligen bra i Luleå! Det ska ni veta!!!

I helgen var det ju Halloween och Alla Helgona. I år blev Halloween-firande för min del då jag var bjuden ner till Skellefteå på Halloweendansparty. Fick även träffa fina kollegans sambo och barn, så skönt med lite liv omkring mig för en gångs skull. Jag hade ju siktet inställt på att klä ut mig till Mavis, Draculas dotter i Hotel Transylvania och vet inte om jag egentligen var ett dugg lik henne, men kläderna var då rejält bekväma och jag hade peruken på mig länge också!

Hade riktigt roligt, fick dansa både bra och mindre bra danser, men titta på desto fler duktiga dansare och drömma mig mot en tid när även jag kan tänkas möjligen kunna dansa så där.

 

(Tittar redan på nästa gång jag ska få komma ut på dans)

Hosta, födelsedag och Salt Lake City

Det är söndag och jag sitter här hemma och försöker andas och ta det lugnt, men när jag har stress i kroppen så är det inte lätt när jag vet att jag har en tid att passa ikväll. Det är en så jäkla dum tid den här dansen. Hade den varit på eftermiddagen, tidigare på kvällen eller vilken annan dag som helst, så hade det funkat bra. Men nu är den klockan 20:00 en söndagskväll på en plats som det tar mig minst 40 min att åka till. Jag gillar inte alls det här och vet faktiskt inte vad jag ska göra, för jag vill så jäkla gärna kunna dansa!

Helgen har annars varit himlars bra och den började så fint i fredagskväll med att jag gjorde som jag skrev att jag skulle och köpte konsertbiljett till Ane Brun och resa till Salt Lake City. Jag och syrran åker till Amerika den 27 december och stannar tills den 10 januari. Ska bli så roligt och mysigt att få umgås med brorsan och hans familj. Samt att få upptäcka en ny stad. Jag har varit mycket i USA, men det finns så himlars mycket att se i USA också.

Igår var det vernissage på museet i stan. Utställningen heter Hosta - en sjuk historia och handlar om tuberkulosen som drabbade Norrbotten svårt för drygt 100 år sedan. Orsakerna till den snabba spridningen som gjorde att sjukdomen på vissa platser var den tredje största dödsorsaken, samt om vistelserna på sanatorierna och makalöst gripande människoöden.

Ingången till utställningen! På skyltarna längst till höger åker det textremsor skrivna på Svenska, Engelska, Finska och Nordsamiska som berättar om att det dagligen dör 3600 människor till följd av TBC. Fortfarande idag alltså...

På grund av fattigdom och trångboddhet så var många familjer extra hårt drabbade av TBC. Lägg där till att dessa människor bodde uppe i norr där de sov tätt tillsammans för att hålla värmen under vintern, och ni anar kanske varför sjukdomen drabbade dessa trakter extra illa!

En karta som visar på dödligheten i Norrbotten procentuellt. Den svarta biten längst ner är Pite-trakten, det blåa ovan Luleå, Älvsbyn och Boden bland annat.

Min kollega och utställningens/museets etnolog Sophie (som träffat och intervjuat flera människor med koppling till Norrbotten och/eller TBC) kikar in i ett s.k. sovskåp som många människor hade i sina hem för att spara på värmen!

I och med att jag jobbar i Norrbotten så blir Samerna och det Samiska arvet väldigt mycket mer aktuellt än vad det är i övriga delar av Sverige. Framförallt uppmärksammar jag och lär mig mer om samernas situation och förutsättningar än jag någonsin fått lära mig i skolan innan. Det är faktiskt pinsamt att vi inte vet och får lära oss mer om Samerna och Sápmi, Europas enda urbefolkning, och framförallt att vi inte får veta hur Svenska staten koloniserat Sápmi och på grund av egna vinstinressen (malm framförallt) svartmålat Samernas motstånd och strävan efter att få bestämma över sitt eget land. Tänk på det, hur mycket kan ni om Samerna egentligen i jämförelse med vad ni kan om låt oss säga Amerikanska ursprungsbefolkningen Indianerna?

Efter utställningen drog jag en liten shoppingrunda på stan. Var bland annat på jakt efter en jacka och hittade en som jag tror kommer bli riktigt bra på Intersport. Mötte efter stund upp med Sophie och vi gick bland annat och fikade och pratade en massa. Trivs himlars bra med henne. En sak som faktiskt skiljer mellan detta jobb och de jobb jag tidigare haft, är att det är måååååånga fler på detta museum som faktiskt är i min ålder. Flera av kollegorna har också liknande eller samma intressen som en själv, vilket gör att kafferasterna nästan alltid är jätteroliga där vi kan diskutera allt ifrån tv-serier, till politik, till historia och dans!

Vad som fick följa med hem. Jackan och lite andra kläder, äntligen Roy Fares Amerikanska bakbok (vet inte hur länge jag har dreglat över denna) och så hittade jag 12 Years a Slave billigt på Åhlens också!

Facetime'ade med en nybliven 3-åring igår också! Älskade brorsdotterns födelsedag!!! Så kul att se hur stor hon blir, men gör ont i fasterhjärtat samtidigt. Tiden går så fort. Ännu mer en orsak till varför jag längtar som en tok till december. Då får vi krama på en liten bebis också! Lite drygt en månad kvar nu...

På kvällen testade jag att göra min egen Gnocchi efter ett recept av han den Irländske kocken Donal Skehan. Det gick nog rätt bra tror jag. Men om jag skulle göra det igen, så skulle jag nog göra gnocchisarna lite mindre, men faktiskt blev det gott. Galet nog! Tomatsåsen gjorde jag själv också!

Som sagt, det är söndag, jag är för mycket uppe i varv. Så får se hur jag ska kunna lugna mig själv. Någon som har något tips???