En torsdag, som är som en fredag

Hos min stresshanteringscoach har jag fått göra ett test som kallas keds för att se hur nära utmattningssyndrom jag är. Svaren ska spegla de senaste två veckorna. Första gången jag gjorde detta test (i december) hade jag tydligen 25 p, vilket är riktigt högt, så min stresscoach var orolig för mig. Andra gången jag gjorde det fick jag 17 p, vilket fortfarande var lite högt, men mycket bättre. Igår när jag gjorde det var jag nere på 10 p och jag insåg när jag satt där och fyllde i det, att jo, det här stämmer. Jag kan se så otroligt mycket nyktrare på frågorna nu och känner igen mig själv igen. Tolkar frågorna bättre, minns hur jag mådde och vet hur jag mår nu. Med andra ord så har jag någonstans lyckats att lugna ner mig rejält, flytta min oro för jobbet till att bli något kreativt istället och framförallt har jag tagit steg för att lättare kunna undvika saker som retar upp mig, kan göra mig rädd osv. Så tummen upp för det. Därmed inte sagt att jag inte stressar upp mig, för det gör jag. Men jag kan också stänga av på ett annat vis när jag kommer hem.


Däremot inser jag ju att jag har så mycket annat jag skulle behöva jobba med, som framförallt min självkänsla. Det blir så tydligt när jag har så svårt att ta komplimanger som rör mitt utseende eller saker jag gör (förlåt för detta alla som säger komplimanger, jag måste lära mig säga tack), men när folk ger komplimanger för vem jag är, då sätter det sig direkt på hjärtat och jag kan bli riktigt rörd. Är det för att sådana komplimanger får en så sällan? Att sådana komplimanger inte är prestationsbundna?!


Igår såg jag lite på den här komediserien Welcome to Sweden. Den är småspännande av anledningen att den handlar om en Amerikan som flyttar till Sverige. Flera av händelserna är sååå roliga på grund av att min svägerska påpekat precis samma sak för oss, men jag inser att jag sitter och skrattar åt små subtila saker som nog Greg själv förstår, men som kanske inte "svensken" förstår. Usch, nu lät jag snobbig. Igår handlade det i varje fall om amerikanarnas generösa inställning till att säga "I love you". Något som vi svenskar inte är vana vid och därför kan tro att amerikanarna slänger sig med detta lite för lättvindigt. Åh, vad jag kände igen mig, men förstod också att det självklart inte är mindre värt att säga det för att man säger det ofta. I vilket fall så har vår familj blivit oerhört mycket bättre på att säga det till varandra på grund av att Meg kommit in i vår familj. Och det funkar bra, men inte funkar det så naturligt som det tycks göra för amerikanarna! Varför?!