Kortisar och funderingar

# Förundras fortfarande över hur folk orkar klaga och lägga så mycket energi på saker de inte tycker om. Låt oss ta melodifestivalen som ett exempel. Folk som öppet föraktar och spyr galla över tävlingen i sociala medier och på allvar tror att vi som gillar det tittar på spektaklet för att det är bra musik? Något har ni missat där och varför - som sagt - ödslar ni energi på att hata, när ni istället bara kan stänga av och respektera att folk tycker olika.

# Och apropå mello, tyckte folk verkligen att Loreen var bra på riktigt, eller bara för att det var Loreen? Jag såg inte den tävlingen och ska väl egentligen inte kommentera låten och numret, men såg det i efterhand och måste säga att jag inte hörde låten alls i det där numret och inte ens numret förstod jag mig på. När jag sedan hörde låten på Spotify så var den inte alls så bra som det gjordes sken av, ingen Euphoria alls, så jag undrar varför folk är så chockade att den inte gick vidare?!

# En annan sak jag förundras över är folks outtröttliga energi på att kommentera Sveriges insatser i Skid VM med att beklaga sig över Norge som fuskare, otrevliga, få fördelar för att de är Norge osv. Och faktum är att dessa personer till 95% är män, kvinnorna kommenterar oftast mycket snällare och berömmer våra skidåkare för deras insatser och lägger inte energi på att häckla motståndarna, medan dessa män MÅSTE hitta något att klaga på. Som den där som skrev att Sundby minsann blev slagen av en Engelsman, från England (Musgrave reds. anm) och hånskrattade. Kunde faktiskt inte låta bli att kommentera denna personen med ett påstående: "Om det är Musgrave du menar så är väl han ändå från Skottland!" Nej, det finns en anledning varför jag håller mig från dessa kommentarsfält - folks ursäkter till att kunna hata är vad som sänker detta land i botten.

# Jag tog mig iväg och dansade i helgen och är så glad för det. Fick åka med en ny bra chaufför - även om jag väl visste vem han var och har dansat med honom förut. Och jag fick en massa bra danser i Skelleftehamn. Det är lite lustigt det där; kroppen mådde inte alls bra och jag var trött, oron som jag känner just nu styr över mitt mående och det är inte alls så roligt att bli yrslig, illamående och ha skakande händer, men dansen gick så bra ändå. Särskilt foxen och det kändes såååå himla mysigt att få berömmande kommentarer som att "du flyter fram så bra" och "det är så härligt att dansa med dig". Jag råkade dock få se en liten glimt av mig på dansgolvet i en video på FB och kände bara suck - jag vill inte veta hur jag ser ut när jag dansar, för jag tror jag ser ut på ett annat vis, men får komma ihåg att folk ju känner igen den där Jennie. Jag mår så bra i min lilla dansvärld och det är en av de stora anledningarna till varför jag vill bo kvar här uppe. Jag är fortfarande så otroligt obeslutsam i min framtid.

# Apropå mitt mående så ska jag åka till hälsocentralen och ta blodtryck då mina symptom kan höra ihop med det, även om jag mest tror att det är oron som spökar. Det vore dock himlars skönt om det kunde vara något annat lättåtgärdat. Dock är det inte så konstigt att oron gör mig sjuk, jag kan inte styra över den på annat vis än att inte tänka på det, men hur länge kan man förtrycka rädslor och oro innan det säger helt stopp?!

# Skulle så gärna vilja ha en bil eller om det fanns någon som ville hjälpa mig med lite ärenden en dag. Skulle behöva skjutsa iväg en massa klädpåsar till Myrorna, bli av med mitt soffbord, skjutsa en barnstol som stått hemma hos mig i över ett år och tagit plats. Jag märker också det att det inte är en billig grej att gå ner i vikt så en måste börja köpa nya saker. Jag använder mina gamla jackor än så länge och de är så slitna och trasiga att det finns inte. Mina dansskor har också gått sönder och går på sista versen - men de är så sköna. Jag skulle behöva ha en ny dator, ny vårjacka, nya träningskläder, nytt rumsbord. Jag behöver verkligen en ny cykel. Jag vill boka resa hem till Dalarna över påsk, Örebro när syrran fyller år, Göteborg och hälsa på vännerna och Kiruna för återträff. Mina pengar räcker inte alls till detta, så hur prioriterar man? Resor brukar oftast gå först i min kö.

"Du kan ju alltid stanna hemma"

Livet tycks ju ha en tendens att sätta mig på prov och det flera gånger varje år. Men det är sällan jag vågar nämna detta för folk. Det är som en oskriven regel att man ska inte klaga på sitt liv för att den enda som kan göra något åt det är en själv. Ofta delar folk i sociala medier citat i stil med att man skapar sin egen lycka och förvänta dig inte att något ska hända om du inte tar tag i det själv. Så det är ju det jag gör hela tiden, sätter mig på prov, kastar mig ut där för att om möjligt hitta något som kan hjälpa mig att bli lycklig. Hur jag om och om och om igen försöker och försöker, men jag lyckas inte. Kommer på mig själv med att vakna på morgonen och fundera över om det ens är värt att stiga upp idag. Ingenting förändras ju... Så varför fortsätter vi att försöka, tröstar vi oss själv egentligen med att hoppas? Och hur länge orkar en innan man verkligen inte tar sig ur sängen på morgonen?

Jag kan ibland häva ur mig en önskan om att få lite medgång i livet eller hjälp med att ta vissa beslut och det slår nästan aldrig fel att jag då får en kommentar i stil med att det bara är jag själv som kan påverka mitt liv. Men det är ju inte sant... Alla som ens brytt sig om att lära känna mig bättre vet att beslutsfattande för mig är inte lätt. Det kan vara de enklaste saker som att välja vilken dag det är bäst att jag jobbar hemma, till vilken buss/tåg jag ska välja för att åka till Skellefteå/Kiruna?


Det är också det här som gör att jag är väldigt känslig för när planer ändras snabbt. Har jag väl tagit ett beslut så förbereder jag mig själv för det och skulle det då hända att något ändras, så tar det mig en bra stund innan hjärnan kopplar att det är ok, att det är lugnt, du kan planera för det här istället nu. Och på den tiden kan allt bli kaos.
Jag tolkar det som att den här biten av mig hör samman med att jag är högkänslig, att jag har svårt att reda ut vilka känslor det är som egentligen bråkar med mig. Lägg där till att jag är introvert. Förstå mig rätt nu - att vara högkänslig och introvert betyder inte på något vis att jag inte är social eller vill umgås med folk. Men det kräver extra mycket av mig. Det är ett större kliv för mig att ta mig över den där tröskeln och inte lyssna på rösten som säger att "du kan ju alltid stanna hemma, göra det du är bekväm med, gå i samma fotspår du alltid gjort". För samtidigt som jag alltid får bråka med denna del av mig själv, så finns en annan röst som säger att "du behöver utmana dig själv för att få kickarna du mår bra av, du behöver ge dig ut där för att känna att du göra något bra, att du kan, att du är värd något, att du är någon".

Ni kanske förstår att det här två "jagen" inte alltid fungerar så jättebra tillsammans, för den högkänsliga jag hanterar inte förändringar så bra, men den andra jag behöver förändringar för att om möjligt kunna hitta den där lyckan som jag så himla gärna vill åt.

Jag sökte ett nytt jobb i veckan. Det ligger där jag vill bo för att komma närmre min familj som jag känner det blir viktigare och viktigare att komma närmre. Samtidigt om jag får det här jobbet så skulle det innebära att jag flyttar till en ny stad igen där jag inte känner någon. Jag skulle få börja om igen. Och jag vet inte om jag orkar?! Jag vet inte om jag orkar säga hej då till alla jag lärt känna här? Att jag faktiskt börjat känna att jag fått ett socialt nätverk i Luleå som jag tycker om.


Samtidigt får jag kanske känna att det här i så fall kan bli min sista flytt på ett bra tag. Att jag kan få rota mig där och bara leva. Jag vet verkligen inte och hoppas väl någonstans att jag ska slippa ta det här beslutet, men det skulle ju också betyda att inget nytt skulle hända.

Tröttheten tar ut sin rätt. Att ständigt ständigt utmana mig själv för att kanske kanske kunna förändra något till det bättre. Men ändå slutar det med att jag alltid kommer hem själv. Att den där dagen när jag verkligen hade behövt en hjälpande hand för att jag skar mig rejält i tummen, så fick jag istället dra på mig diskhandskarna och ändå diska disken och laga klart maten... Kommer det någonsin att ändras?  Jag vet inte hur man gör...

Jag kommer förresten inte få det där jobbet för de vill att man börjar redan i mars och det kan inte jag, men jag vågade söka i varje fall.