Projekt "bli frisk och glad igen"

Det konstiga är att jag inte känner mig så ledsen, men å andra sidan känner jag mig inte så glad heller. Och jag märker att jag inte reagerar på samma vis som jag brukar i vissa situationer, så där ringer varningsklockorna att det är något som inte riktigt stämmer. Men nog trodde jag att den dagen det konstaterades att jag har en depression att jag faktiskt skulle gråta mer, men jag känner mig nästan otäckt tom på känslor.

Jag jagar dem däremot. De där kickarna som faktiskt får mig att känna en stund. Om det så är en låt som känns i magen...

...eller som faktiskt gör mig glad...
...som kommer ifrån en tv-serie med karaktärer som stjäl mitt hjärta och som jag känner och lever med.

Men det kommer ju inte hålla i längden. Jag fattar ju det. Snart kommer den här nykära känslan att försvinna igen och jag blir återigen tom. Jag försöker dock, jag tänker inte ge upp. Tillsammans med läkaren har jag kommit fram till att vi till en början ska testa det här med träning och även terapi över nätet, blir det inte bättre på en månad så får vi jobba vidare på annat vis. Jag ska läsa den här boken bland annat...

Min största rädsla (förutom att jag inte kommer klara av detta) är att folk ska börja behandla mig annorlunda. Jag vill inte att man ska tycka synd om mig, men jag vill inte heller att det ska bagatelliseras när jag väl väljer att prata om det, för en av anledningar till att jag hamnat här är ju för att jag INTE pratat om hur jag känner mig, känt att jag inte fått prata om det, inte vågat prata om det och framförallt för att jag varit rädd för att prata om det på grund av att jag vet att jag sällan får prata klart. Om det är något jag har lärt mig under det senaste året så är det att det är ok att inte må bra. Man ska inte försöka hantera saker ensam. Men där mina nära och kära alltid haft någon bredvid sig att prata med, så har jag kämpat själv med mina rädslor och demoner och det har blivit för mycket tillslut. Det har blivit en ond cirkel och jag hoppas att jag kan få lite lugn och ro nu, att det får bli på mina villkor en stund. Så bli inte arg på mig om jag är kort eller går ifrån eller ber er att inte prata om vissa "jobbiga" saker.

Mest av allt längtar jag efter känslan som en riktigt bra danskväll kan ge mig. Känslan av eufori och kärlek, av trygghet och lugn. I helgen är det dansmara i Skelleftehamn och jag hoppas hoppas hoppas kunna känna lite glädje när jag är där, att jag orkar bjuda upp, för en sak är säkert - jag ÄLSKAR dansen och den tänker jag INTE tappa i den här resan...

En ständigt pågående resa

I lördags åkte jag Tjejvasan som också var etapp 3 i den Tjejklassiker som jag och syrran utför under 2016 och 2017. Det var det loppet jag hade sett mest fram emot under denna resa och nu i efterhand så inser jag också att det utan konkurrens varit den jobbigaste etappen. Jag är inte direkt otränad, dansar ju flera gånger i veckan och har en bra - för att vara jag - grundkondition. Däremot hade jag förstås inte alls åkt så mycket skidor innan som jag hade velat. 6 mil träning i längdspåren räcker ju inte alls egentligen, men det gav mig ändå en säkerhet vad gäller att kunna stå upp, använda stavarna rätt och förstås att bromsa. Och jag hade också behövt träna styrka mera, men tiden har inte funnits denna vinter på grund av mastodontrapporten. Så inte så konstigt antar jag att kroppen när det var 9 km kvar - inte ville återhämta sig efter lite fika i Eldris. Sista milen var riktigt slitsam och när det återstod endast ett par kilometer så började vaderna hugga till av krampkänning. TACK OCH LOV så slog det aldrig över i kramp, men fortfarande idag - 3 dagar senare - så har jag ont i den ena vaden. Men jag tog mig i mål och på en bra tid av 3 timmar och 16 minuter. Faktiskt kvarten snabbare än när jag åkte Kortvasan för 4 år sedan. Så jag är jättenöjd.

Annars så hankar sig livet fram i samma gamla tempo. Jag jobbar och dansar och försöker lista ut vem jag är, vart jag vill vara och vad jag ska göra?! Har mer funderingar än någonsin kring vart jag vill vara. Trivs så himla bra i Norrbotten och Luleå och har börjat få ett socialt nätverk omkring mig som jag gillar himlars mycket. Jag har ett jobb som för det mesta är riktigt roligt, möjlighet att se och lära mig så mycket om platsen där jag bor och verkar. Samtidigt har jag familjen i söderut, jag har vänner ännu längre söderut. Det kostar så mycket pengar att resa och jag kan i princip aldrig göra någon spontan resa hem till mamma och pappa över en helg. Allt som händer i familjen nu också gör att jag vill vara närmre dem - både det glada och det mindre glada. Blev faster igen i förra veckan till en liten pojke, de andra syskonbarnen växer så det knakar, brorsan bor i Sverige igen för första gången på nästan tio år.
Någonstans snart måste jag börja värdera vad som är viktigast för mig. Ska jag vara kvar i Luleå och hoppas på att jag kan hitta lyckan här så jag ska vilja våga bo kvar? Då borde jag försöka hitta en större lägenhet, skaffa en bil (ja, det tänkte jag skaffa mig ändå) osv. Eller ska jag försöka hitta ett jobb närmre familjen? Att ha familjen nära skulle ge mig en större social trygghet att veta att jag aldrig skulle behöva bli helt ensam? Och när behöver jag ta detta beslut?

Kortisar:

# Jag ska få åka till Visby genom jobbet. Visby!!! Längtar som en tok för jag har aldrig varit där. Det ska bli såååååå otroligt spännande.

# Helgen innan Visby så ska jag också åka ner till Stockholm så jag får träffa nytillskottet och kramas med brorsdöttrarna.

# Hade också tänkt försöka åka och se John Mayer live i Stockholm i maj och då också passa på att åka hem till syrran och gratta henne och Mejen, samt hjälpa dem med att flytta till nya lägenheten.

# Syrran och jag anmälde oss också till Tjejvättern, så nu har vi ett nytt lopp att träna inför. Jag måste dock skaffa mig en cykel tills dess. Tjejvättern är ju sista etappen i vår Tjejklassiker.

# Ska också boka en resa till Göteborg, för jag saknar den staden och mina vänner nå otroligt. Ska också försöka få in en resa till Linköping här framöver och hälsa på en annan kompis som jag ser alldeles för sällan. Borde också ta mig till Kiruna här framöver och säga hej.

# Och snaaaaaaart är också mastodontrapporten klar - dokumentationsrapporten om Kiruna stadshus. Då kan jag få ett liv igen, då kan jag kanske få vila ut, då kan jag kanske få sluta tidigare någon dag så jag kan få kika på bil...

Bucket-list för år 36!

Nu slår vi fast att detta är min bucketlist för mitt år som 36 - nu får den med andra ord inte fyllas på mera! Jag har ju redan börjat pricka av saker - för hur skulle jag annars hinna med allt, men har också en hel massa saker kvar att göra! Kommer bli skoj och kommer bli roligt att se hur jag ska lösa vissa av utmaningarna - eftersom jag inte har en aning om exempelvis hur jag ska få någon att vilja hångla med mig?! Tror faktiskt jag ska göra en sådan här lista för alla kommande år - en liten sporre att inte ge upp när livet kommer kännas tungt.

1. Skrattat istället för ältat - ett av mina känslomässiga mål.
2. Hånglat
3. Dansat på minst 2 nya dansställen
4. Skrivit och skickat in en novell till en tävling
5. Springa Lidingö tjejlopp - Rosa bandet loppet
6. Kunna springa 5 km i sträck (med belöning när jag klarar det)
7. Kunna springa 1 mil i sträck (med belöning när jag klarar det)
8. Åka på Oktobermaran i Gävle - alla 3 dagarna
9. Gå i mål med viktväktarna och bli Guldmedlem (med belöning när jag klarar det)
10. Åka till Örebro för att vara med på Superfoxweekend i november
11. Köpa bil
12. Gå på date
13. Åka till Edinburgh
14. Åka till Sälen och åka längdskidor
15. Åka Tjejvasan
16. Åka något mer skidlopp innan Tjejvasan
17. Köpa nya springskor
18. Cykla tjejvättern
19. Köpa ny dator
20. Läsa minst en klassiker
21. Kunna göra "nedåtgående hunden" med fötterna helt i golvet
22. Läsa minst en reportagebok
23. Dra ner rejält på socker eftersom jag i varje fall inte mår nå bra av det. Det räcker med små smakbitar av sötsaker - när det fortfarande är gott! 
24. Skänka utrensade kläder till röda korset eller annan välgörenhet
25. Rensa ut köket på saker jag aldrig använder och skänk bort till bättre behövande/alt. sälj på Tradera
26. Köpa nya kökstallrikar
27. Börja göra fotoböcker årsvis, samt speciella händelser av alla mina foton som bara ligger
28. Ta upp mitt stora broderi igen
29. Spela mycket mindre spel på mobilen
30. Köpa alla säsonger och specialavsnitt  av Downton Abbey. 
31. Besöka Skokloster slott
32. Åka till Göteborg
33. Gå på minst en konsert med artist jag verkligen vill se
34. Gå på teater
35. Bakat bröd
36. Anmäla mig till och hoppas att få gå danskurser - gärna mer fox och bugg, men tar även gärna chansen att få dansa mer Lindy Hop
37. Hälsa på/besöka goda vänner oftare
38. Se en tv-serie från början till slut
39. Åka på en sol och bad resa
40. Gå på bokfestivalen och bokmässan i Kiruna
41. Ta reda på vad grejen med den här stadshusfesten är, dricka mig glad och se till att bli ett (positivt) skvaller för kommande års tillbakablick 👍🏻
42. Bygg upp en större garderob och sikta på en stil inspirerad av 1960-70 talet och kör på rejält med både smink, skor och frisyr! 
43. Åka till fjällen 
44. Åka slalom
45. Gå och få massage med jämna mellanrum 
46. Blogga mera
47. Bada naken
48. Beställa större utskrifter på foton av mina syskonbarn och sätta upp på väggarna.
49. Sjunga karaoke
50. Hoppa i vatten fullt påklädd
51. Starta en Run Academy kurs i vår
52. Gå en yoga-kurs
53. Gå en kurs som lär mig hur jag ska sminka mig
54. Få en ansiktsbehandling
55. Ha ett "dinner party" för vänner
56. Fotobomba någon
57. Klimatkompensera för de resor jag gör
58. Åka skridskor
59. Åka på dagsutflykt till Birka
60. Åka på dansbandsveckan i Malung
61. Anmäla mig till minst ett mil-lopp i löpning

Inte i toppform i dagsläget

Har känt mig liksom loj och uppgiven idag. Jag tycks glömma saker sekunden efter att de sägs, kommer förvisso på det mesta tillsist ändå när jag sätter mig och skriver rent det jag kommer ihåg, men det känns ändå inte så där himlars bra. Tillät mig att sova en timme längre än vanligt i morse för att jag vaknat mitt i natten pga stress i kroppen, så jag inser ju att jag kanske inte är i toppform i dagsläget. Men det är en konstig känsla jag har. För jag känner mig inte ledsen, jag har egentligen ingen oro i kroppen - mår, förutom en mage som inte gillar mig just nu (vet inte om det var mitt försök att inte äta mjukt bröd på 10 dagar som ställt till det), bra. Jag är trött, men har tagit mig tid varje dag och tränat yoga, så pass att jag har lite smått träningsvärk varje dag - vilket jag gillar. För det innebär ju att träningen tar. Men ändå sitter jag här nu och orkar inte riktigt tänka alls. Jag längtar efter sängen, efter att få sova. Jag är otroligt godissugen trots att jag nyss ätit en smörgås. Sitter i en av de stora salarna på Folkets hus i Kiruna och ska snart få lyssna på ännu en författarföreläsning.

Förlåt alla kollegor om jag inte tycks lika glad och med de här dagarna, jag gillar ju er alla så himla mycket, men börjar fasa för att jag snart måste säga hej då. Min ovisshet över vart jag vill vara är inte heller kul att brottas med. För jag är så himla osäker på om det är här jag ska vara. Jag är rätt säker på att det inte är Luleå i varje fall, men jag tror inte det är Kiruna heller - så vart ska jag vara? Vart vill jag bo? Vad är viktigt för mig? Vad värderar jag mest i livet just nu?

Saker jag drömmer om just nu...

Så här dagarna efter min födelsedag och veckan efter att semestern slutade så börjar tankar att fara fritt inom mig och funderingarna härjar.

Vad vill jag göra med mitt liv och hur tar jag mig dit?

Just idag är drömmarna långt borta och jag har faktiskt ingen aning om vart jag ska börja. Låt oss tänka oss detta scenario om några år ändå:

# Jag har en gård någonstans i kanske Hälsingland/Dalarna/Närke/Västmanland/Gästrikland/Värmland med gärna flera byggnader och gärna mer än ett bostadshus. Förhoppningsvis nära en sjö.

# Jag är egenföretagare som byggnadsvårdskonsulent med en liten byggnadsvårdsbutik/kafé. Jag bloggar och fotograferar, samt skriver aktivt på min debutroman - om jag inte redan skrivit klart den och håller på med en andra/tredje/fjärde... bok.
# Har jag barn?
# Är jag kär?
# Jag dansar fortfarande.
# Är trygg i mig själv och mina livsval

Jag känner mig ganska lugn i sinnet just nu och tror att jag har en bra period, så jag passar på att njuta, planera hösten framför mig och tankar kring framtiden - som sagt. Det gick så långt härom dagen att jag faktiskt skrev in mig på Örebros kommunala bostadsbolag för att samla poäng. För jo, jag ser nog Örebro framför mig till en början. För:

1) där bor syster. 

2) Örebro ligger nära både Stockholm och Göteborg där bästa vännerna bor (förutom Skellefteå och Kiruna då, vilket hamnar lite långt bort). 

3) Örebro är en dansstad, så borde inte vara svårt att träffa nya bekanta och gå lite kurser. 

4) "Bara" 2,5 timme hem till mamma och pappa.

Jag vet inte om jag kommer komma dit, men händer inget annat här uppe mer än jobb och dans kommande år, så kommer jag börja rikta blickarna söderut igen.

Mot nya mål

På fredag jobbar jag min sista dag på 4 veckor. 4 veckor av en välbehövlig semester eftersom min jobbsituation inte riktigt tillåter att jag tar ledigt (sorgligt, jag vet). Sen att det idag känns som om sommaren är långt borta, är en annan historia, men semester ska jag ha och roligt ska det va. Har nog egentligen lite för mycket planerat för att jag verkligen ska kunna vila, men samtidigt är ju sakerna jag planerat saker som jag tycker är kul, saker jag vet att jag kommer må bra av och framförallt saker som INTE ALLS PÅMINNER MIG OM JOBBET!

Men det skadar ju inte att sätta upp lite mål med sommaren heller. Inspirerad av min syster tänkte jag göra en liten bucket list för semestern (men hjälp mig gärna att fylla på med fler roliga saker, tänk dock på vem jag är) :

När semestern är slut där i början av augusti, så vore det ju skoj om jag kunde få pricka av att jag:

# Skrattat istället för ältat... (borde vara mitt nya mantra för sommaren)
# Badat för nöjesskull (med tanke på att jag och syrran även ska simma Vansbro tjejsim i en kall Dalälv)
# Bakat en riktigt bärigt/chokladig/fantastisk drömmig tårta - och sen tagit en stoooooor bit och njutit
# Läst minst 3 böcker...LÄSA!!! (ljudböcker räknas inte här, men självklart får jag lyssna på dem också)
# Hånglat
# Druckit mig full (eller lagomt fnissigt full) åtminstone en gång...
# Testat 2 nya danställen, det vill säga inte bara Malung, utan även ett till...
# Skrivit och skickat in minst en novell till Hemmets novelltävling med tema romance
# Löptränat 3 gånger i veckan (jaaaa, jag vet, skittråkigt, men ska springa en mil i slutet av september, så måste få in detta på rutin).
# Besökt minst ett nytt besöksmål/turistigt eller ej, där jag aldrig varit/alt. inte varit på vääääääldigt länge
# Testat minst ett nytt fikaställe som någon tipsat om
# Gått på bio
# Gått på viktväktarmöte i USA
# Yoga every damn day
# Skaffat ny frisyr =) (undrar om det är dags? Vad tycker ni?)
# ...

Livet

En vän till mig sa härom dagen att det känns som om mitt liv peakar just nu. Jag har precis fått fast jobb på museet (ja, inte skrivit på något än, men löneförhandlat är det och jag ska skriva på nästa vecka när jag är tillbaka i Luleå), jag trivs så himlars himlars bra i Kiruna och älskar verkligen dem som jobbar här (några lite mer än andra och varje dag får jag lära känna andra och några lite bättre, men det som gäller för dem alla är att de är sååååå trevliga), jag går ner i vikt och är på väg ner på nivåer som jag inte varit på sedan "jag kan inte minnas när" men tror tonåren, jag har kommit igång med träningen och jag ÄLSKAR det just nu (yoga och löpning mestadels, och så förstås min älskade dans).

I övrigt så åker jag till Luleå på onsdag och kommer tåget fram i tid så ska jag åka ner till Skellefteå och dansa då (håller alla tummar och tår). Sen ska jag klippa mig är det tänkt och färga håret så jag får borta alla dessa gråa hår som håller på att ta över (så gammal är jag väl ändå inte). Nästa vecka åker jag till Stockholm för att först hänga på lite Eurovision Song Contest baluns, sen far jag vidare ner till Örebro och 1-års kalas för min älskade lilla systerdotter. Jag ska också bara alla anställningspapper är färdiga boka resa till Amerika så jag får träffa den andra delen av mitt hjärta där borta - älskade brorsdöttrarna som jag inte sett på snart 1 år nu. Tror också att jag och syrran bestämde att jag kommer ner till dem min födelsedagshelg och springer lite Colour me rad.

Älskar att ha saker att längta till

Varför tillåter jag mig...

En sak som jag hoppas att det här med att jag tar tag i min självkänsla ska resultera i är att jag ska sluta få crushar på killar jag VET att jag inte kan få! Som en försvarsmekanism som på något vis skyddar mig från att faktiskt behöva blir kär på riktigt. Fattar inte varför jag skapar drömbilder av dem trots att jag inte känner dem och jag kan inte stoppa det. Tillåter att jag får mitt hjärta krossat om och om igen, så till den grad att jag glömt bort hur det känns att vara kär på riktigt, att jag inte ens vet om jag kan bli det! Jag är där igen nu, i "har en blind crush på någon" stadiet. Hatar det, vill inte det, men han är där! Fan...

Hur ska det gå?!

Alltså resten av detta året är nästan redan fullbokat. Och jag tänker bara på det som bra! Fick reda på idag att jag kommit in på en skrivkurs jag sökte i somras, men som jag inte trodde skulle bli av. Så varannan onsdagkväll nu blir det att tillägna mitt skrivande (kul)! I övrigt bokade jag resa hem till Falun i mitten av oktober, samma helg som det är oktobermaran i Gävle, så får jag testa på den. Ska "bara" gå en dag, men det kommer räcka. Vi satt och planerade mycket jobb nu när vi varit i Kiruna i veckan också, att vi ska upp flera veckor till för att få fatt i och hinna göra allt som krävs av fältarbetet detta år. Så jag ska lista detta här framöver också, bestämma vad som ska utföras vilka veckor och därefter då kunna uppskatta hur mycket mer tid som behövs i Kiruna. Har inget emot att åka dit dock, gillar ju denna stad så mycket!

I övrigt har jag ju sagt att jag ska komma igång med yogan igen, jag ska försöka få in ett styrkepass i veckan - förutom att jag också joggar och dansar. Får nog börja slå ihop vissa aktiviteter så jag får någon kväll hemma också. Men det mesta handlar väl om planering...

Nu är det helg, dans på söndag och sedan nästa vecka åker jag söderut för första gången denna höst. Mariestad och sen Örebro! Längtar!!! 

Andra resor...

Min drömresa kommer sannerligen att skjutas på framtiden. Det passar sig helt enkelt inte att jag åker på grund av hur mitt jobb ser ut. Dels är jag mitt uppe i ett stort projekt som är viktigt för museet att det utförs under utsatt tid. Sedan ska min tjänst omförhandlas i april 2016, mitt kontrakt är skrivet till den sista, men projektet är planerat att avslutas till årsslutet 2016. I den bästa av världar borde jag bli erbjuden en fast tjänst, men vet hur det ekonomiska läget på museet ser ut, så förhoppningen för det är inte så stort.


Angående resan så ska jag åka en dag. Jag vill verkligen till Argentina och till Chile och just den här resan känns så klockren för mina intressen. För att jag inte ska bli allt för låg att denna resa inte kommer ske nu, så tänkte jag planera in en kortare resa eller två till vintern och jag kikar lite nu på vart jag skulle kunna åka.


På toppen av listan står Irland, Skottland, Södra England, München-södra Tyskland och Wien.


Har ni några andra förslag på resor som skulle muntra upp en småmelankolisk själ med historieintresse och dagdrömmar om att hitta den stora kärleken?!

Hur jag är

Det är konstigt, känt mig jättetrött och omotiverad, tung i kroppen och stel i muskler, men bestämde mig just för att så här kan jag inte ha det. Började titta framåt och planera för hösten, hur jag förutom att dansa ska börja yoga igen (om än en annan sort och ett annat ställe än i vintras), jag tänkte söka någon kreativ kurs på ABF eller Medborgarskolan (lutar åt en skrivkurs nu) och sen ev. en till sak. Jag behöver ha bestämda tider tänker jag. Det blir bra. Och trots att jag ff är trött i ögonen och huvudet idag, så blev jag glad - det är roligt att planera och drömma och tänka att så här vill jag ha det. Måste ju börja någonstans.

Förutom sådana grejer så ska jag ju till Mariestad på byggnadsvårdskonvent i september, ska på konsert i Göteborg i november (Gavin Degraw) och alldeles för någon dag sedan blev jag tipsad om/inbjuden till att åka på dansmaran i Ö-vik i början av september, så nu har jag bokat hotell där också. Mycket att längta till med andra ord. Finns också en dansmara i Gävle i oktober, men än så länge vet jag inte om jag åker till den också.

Tröstar mig med det när huvudet säger nej till den här värmen som är nu, eller när Sydamerika resan känns lite för osäker(vet inte om jag kommer kunna åka), eller när saknaden efter brorsbarn är för stor.

Finner det förresten oerhört fascinerande hur samma människor som klagat på regn och kyla, nu klagar på värmen. Måste vara så otroligt tidskrävande och energislösande att inte kunna släppa vädret - något vi inte kan gör något åt, mer än anpassa oss efter det om det så innebär att sitta i en källare en hel dag, eller ligga i sjön hela dagen.

Idag blåser det, så tror jag kommer våga mig på en promenad, det vore skönt. Att börja lite sakta försöka hitta tillbaka till träning efter skada och förkylning. Kan kanske den här nya motivationen hjälpa med det...håll tummarna. 

En liten gnutta dröm

Tycker alltid det är så kul när jag hittar på vänner i tidningen. Clara har en fallenhet och ett jobb som gör att hon ofta återfinns i olika medier, men jag gillar framförallt när det är dansen som uppmärksammas. På bilden är hon i Boden och dansar, och lyckades alltså få en dans med han den där radioprataren och dansbandsnörden Thomas Deutgen. Har aldrig sett henne dansa i verkligheten, men tror att hon är väldigt duktig. Hon har ju också skaffat sig en danskille som partner och sambo. Det drömmer jag ju själv om också nu för tiden, vore hur mysigt som helst att ha en partner att alltid dansa första och sista dansen med. 

Testade att baka ett recept från Söta Saker bloggen igår som Mors dag kaka. En Daimkladdkaka som var riktigt enkel att göra. Däremot vet jag inte om den blev så god som jag hoppades med den presentationen, tror det hade funkat bättre med glass till faktiskt. Frös in ett par bitar i varje fall så nu har jag om jag mot förmodan skulle få nå besök här framöver.

Nej ni, dagen går i planerandets tecken. Har haft flera mardrömmar de senaste veckorna som jag nu senast tolkade som att de har just med dålig planering att göra, eller kanske egentligen osäkerheten i att planera något jag inte riktigt har koll på än. För jag har ingen aning om hur lång tid olika delar i denna dokumentationen kommer att ta, plus att det är först nu som jag kommit igång ordentligt med detta och behöver samordna med den arkitekt som också är med i projektet. Vem gör vad? Arkitekt eller Bebyggelseantikvarie. Vi är lika på många plan, men också såååå otroligt olika i fråga om våra intresseområden och vad vi ser när vi kikar på en byggnad.

...och tröttheten

Tröttheten...

...du är inte min bästa vän. Hela kroppen är stel också, märks att jag inte yogat på länge. Hur tusan tar man tag i sådant där igen när verkligen det enda jag vill är att vara hemma och läsa och sen sova? Men jag behöver träna, jag behöver få mina adrenalinkickar, men jag orkar inte. Inte när jag jobbar 10 timmars arbetsdagar flera dagar i veckan. Jaaaa, jag fattar vad som är fel, jag vet att jag behöver ta mig ut och träna trots denna arbetsbelastning jag har just nu, att det kommer hjälpa, men allt blir en ond cirkel när jag inte orkar laga mat hemma, har inget mellanmål, blodsockret som sjunker. Men till det positiva hör att jag inte druckit läsk på flera veckor. Och jag gick in på Hemmakväll för att lämna tillbaka hyrfilmerna och jag suktade efter godis godis godis (finns liksom godis överallt på de där butikerna) - men gick ut, snabbt, innan demonerna hann övertyga mig.

Men längtar efter långledigt nu. Och efter att få dansa. 

Inte tänka på det!

Blir så ledsen när tankarna om aldrig dyker upp. Jag har helt tappat hoppet om att få träffa någon, bli kär och få barn. Jag önskar och vill inget hellre, men hoppet tog slut nu. Jag orkar inte. Så hur vänder jag detta till något positivt?! Och jag vill inte höra tröst i stil med "han kommer dyka upp, lita på det" - för de har jag hört i 15 år nu och det har inte hänt än!  

Jag vill kunna vara glad ändå, kunna leva, skratta och ta för mig. Kunna se på folk och inte ana att de tycker synd om mig, för jag vet det, peppa mig på andra vis! 

Jag är trött nu och det är dagarna före den tiden på månaden, så dessa tankar är inte konstiga en dag som denna. Men frågorna är ändå viktiga, och det stämmer de jag skrev, försöker bara att inte tänka på det så mycket!  

Kors i taket med löparskor på isig mark

Något hände, jag tog tag i något, drog på mig de där springskorna jag köpte i somras men som jag inte använt mer än en gång. Jag utgick från det där schemat jag har där hemma på kylskåpet, det där jag ska springa 4 minuter och gå 2, springa 4 och gå 2, springa 4 och gå 2, springa 4 och gå 2. Och jag klarade av det. Jag sprang på grusade vägar, jag sprang...

Något jag stör mig på nå otroligt är den här idén om att den främsta anledningen till varför man tränar är för att gå ner i vikt eller för att forma sin kropp. Som att det på något vis är nyckeln till lycka att gå ner i vikt eller "rätta till" sin kropp och att träningen är ett nödvändigt ont för att komma dit. Kroppshets och fat-shaming. Nej, jag tränar inte för att gå ner i vikt, jag tränar först och främst för att jag tycker att det är kul att träna. Jag älskar att svettas, jag älskar att ha träningsvärk (trots att det ibland gör riktigt jäkligt ont) och jag älskar att se resultat i form av att jag orkar springa lite längre, orkar lyfta lite tyngre, sover lite bättre. Det är det som driver mig framåt, det och adrenalinkicken det ger. Men jag har en rejäl motbacke för att ta mig dit, när träningen finns på rutin. Tacksamheten att dansen är varje söndag klockan 16.30 och yogan klockan 19:00 varje onsdag hjälper mig mycket, då måste jag vara där. Så att jag tog mig ut och sprang i lördags, att jag klarade mitt pass, att jag igår och idag har jätteont i ljumskar och lår - det är sååå stort och det har gett mig en kick som gör att jag kommer ha lättare att ge mig ut igen.

Nej, jag tror inte att viktnedgång kommer vara nyckeln till att bli lycklig. Jag tror på att hitta nyckeln till att bli lycklig först, och kanske sen känna att jag inte alls behöver gå ner i vikt, för minns detta - övervikt är INTE synonymt med ohälsa. Kasta det här med BMI åt fanders, för det passar inte alla. Inte alla är byggda för att vara smala, kan bli smala, så varför sträva efter något du inte kan bli?! Vi behöver krossa den här normen som säger att smal = snygg, tjock = ful. För så är det inte. Bort bort bort med det. Skulle jag gå ner i vikt av att må bättre, då är det meningen.

Det är annars lite jobbigt just nu, har så otroligt mycket som rör sig i mitt huvud och det resulterar i att jag i princip vaknar med huvudvärk varje morgon. Jag tror det mycket beror på att jag håller på att försöka ställa om mig, tänka bort det jobbiga i mitt liv och acceptera det som är. Men för mig som har världens sämsta självkänsla så är det riktigt jobbigt att börja försöka kämpa för att älska mig själv och framförallt hur jag ser ut. Att försöka förstå det här att folk ser hur jag ser ut och tycker fortfarande om mig, så det här att jag själv inte är bekväm med hur jag ser ut (rent krasst sagt, jag tycker jag är ful), det är något som finns i mig och som jag måste lära mig hantera. Kan jag komma överens med mig själv om att det är ok, då tror jag också att så mycket annat kommer kännas bättre i mitt liv.

Det värsta är ju att min självkänsla är så dålig på många plan. I samtalen med min stresscoach så hamnar vi åter och åter igen hos det här faktumet att jag är livrädd för att det jag skriver och det jag gör på jobbet inte kommer att vara bra nog. Att det kommer uppdagas snart att jag är en fejk, att jag bara låtsas och inte alls kan det här egentligen. Vilket känns så himla jobbigt, för jag ÄLSKAR mitt jobb. Jag jobbar verkligen med ett av mina största intressen och vill så himla gärna göra ett bra jobb.

Så det kommer inte bli lätt detta, men jag tänker inte stressa heller. För fattar ni hur långt jag kommit på bara ett år.

Det blev fredag igen...

Fredag den 13 och tröttheten kom ifatt mig. Dags för lunch, får se om jag får igång kämpaglöden en sista gång den här veckan sen!

Det har varit en riktigt jobbig vecka för kropp och själ, men oj vad jag har kämpat. Fått mycket gjort på jobbet, men sömnen gick bananas och jag har haft panikkänning i bröstet. Framförallt en oroskänsla som inte är trevlig. Men i dagsläget är den borta, det där trycket över bröstet och det är såååååå skönt.

Jag tror det beror mycket på att det blev en himla bra dag igår. Jag och Sophie gick igenom rapporterna och hon tog på sig (tack tack tack) att kika igenom det tekniska med rapporterna som rubriker, textstorlek osv. Jag skriver, skriver, skriver och det känns inte omöjligt att jag ska hinna. På kvällen hade jag bestämt mig för att gå på trivselkvällen på Blackis som Luleå bugg och swing anordnar, 2 timmar när en får chansen att träna på det en lärt sig på kurserna, dvs dansa ut och ha det roligt. Jag dansade - för att vara jag - mycket och fick flera bra danser, varav en jättetrevlig fox (älskar fox mer och mer). Appropå socialdans så ska ni läsa Sophies blogginlägg om socialdans, så mycket av det hon skriver där känner jag igen mig i, redan, och då har jag knappt rört på ytan än av denna socialdansvärld.

Som om kvällen inte kunde bli bättre kikar på Iphonen på vägen hem och inser att mina syskon svär högt. Ja, nu gillar jag ju oftast inte när mina syskon är arga på något, men i det här fallet så handlade det om hockey, och där håller inte jag och mina syskon på samma hockeylag. Med andra ord var det rivalmatch igår i Gavlerinken mellan Brynäs och Leksand, där Brynäs gick segrande ur striden med i slutändan klara 4-1. Det var inte bara en skön seger, utan den segern innebar också att vi (Brynäs) tog sig över strecket.

Det var förresten derby i Luleå igår också, Luleå-Skellefteå, och även här lyckades hemmalaget knipa en seger i sista minuten. Kollegorna på kontoret som håller på Luleå har gått med Luleå halsdukar och mössor på sig idag, troligtvis för att markera för de där kollegorna som håller på Skellefteå =). Har jag sagt att jag bor i en hockeytokig del av Sverige?!
Som sagt helg igen och jag längtar mest till efter melodifestivalen i morgon när jag får kika på min nya kärlek - prästen Sidney Chambers i finfina serien Grantchester. Allstå han skådisen som spelar honom - James Norton - han spelade ju för fasen psykopaten i Happy Valley, och ändå gillar jag honom jättemycket i denna serie. Sen kan det bero mycket på att Sidney är olyckligt kär i serien, det är något jag kan känna igen mig i mycket. Känns rätt skönt ändå att han inte blev en Damien Lewis som jag fortfarande inte klarar av att se i något efter Forsyte Saga.

Hosta, födelsedag och Salt Lake City

Det är söndag och jag sitter här hemma och försöker andas och ta det lugnt, men när jag har stress i kroppen så är det inte lätt när jag vet att jag har en tid att passa ikväll. Det är en så jäkla dum tid den här dansen. Hade den varit på eftermiddagen, tidigare på kvällen eller vilken annan dag som helst, så hade det funkat bra. Men nu är den klockan 20:00 en söndagskväll på en plats som det tar mig minst 40 min att åka till. Jag gillar inte alls det här och vet faktiskt inte vad jag ska göra, för jag vill så jäkla gärna kunna dansa!

Helgen har annars varit himlars bra och den började så fint i fredagskväll med att jag gjorde som jag skrev att jag skulle och köpte konsertbiljett till Ane Brun och resa till Salt Lake City. Jag och syrran åker till Amerika den 27 december och stannar tills den 10 januari. Ska bli så roligt och mysigt att få umgås med brorsan och hans familj. Samt att få upptäcka en ny stad. Jag har varit mycket i USA, men det finns så himlars mycket att se i USA också.

Igår var det vernissage på museet i stan. Utställningen heter Hosta - en sjuk historia och handlar om tuberkulosen som drabbade Norrbotten svårt för drygt 100 år sedan. Orsakerna till den snabba spridningen som gjorde att sjukdomen på vissa platser var den tredje största dödsorsaken, samt om vistelserna på sanatorierna och makalöst gripande människoöden.

Ingången till utställningen! På skyltarna längst till höger åker det textremsor skrivna på Svenska, Engelska, Finska och Nordsamiska som berättar om att det dagligen dör 3600 människor till följd av TBC. Fortfarande idag alltså...

På grund av fattigdom och trångboddhet så var många familjer extra hårt drabbade av TBC. Lägg där till att dessa människor bodde uppe i norr där de sov tätt tillsammans för att hålla värmen under vintern, och ni anar kanske varför sjukdomen drabbade dessa trakter extra illa!

En karta som visar på dödligheten i Norrbotten procentuellt. Den svarta biten längst ner är Pite-trakten, det blåa ovan Luleå, Älvsbyn och Boden bland annat.

Min kollega och utställningens/museets etnolog Sophie (som träffat och intervjuat flera människor med koppling till Norrbotten och/eller TBC) kikar in i ett s.k. sovskåp som många människor hade i sina hem för att spara på värmen!

I och med att jag jobbar i Norrbotten så blir Samerna och det Samiska arvet väldigt mycket mer aktuellt än vad det är i övriga delar av Sverige. Framförallt uppmärksammar jag och lär mig mer om samernas situation och förutsättningar än jag någonsin fått lära mig i skolan innan. Det är faktiskt pinsamt att vi inte vet och får lära oss mer om Samerna och Sápmi, Europas enda urbefolkning, och framförallt att vi inte får veta hur Svenska staten koloniserat Sápmi och på grund av egna vinstinressen (malm framförallt) svartmålat Samernas motstånd och strävan efter att få bestämma över sitt eget land. Tänk på det, hur mycket kan ni om Samerna egentligen i jämförelse med vad ni kan om låt oss säga Amerikanska ursprungsbefolkningen Indianerna?

Efter utställningen drog jag en liten shoppingrunda på stan. Var bland annat på jakt efter en jacka och hittade en som jag tror kommer bli riktigt bra på Intersport. Mötte efter stund upp med Sophie och vi gick bland annat och fikade och pratade en massa. Trivs himlars bra med henne. En sak som faktiskt skiljer mellan detta jobb och de jobb jag tidigare haft, är att det är måååååånga fler på detta museum som faktiskt är i min ålder. Flera av kollegorna har också liknande eller samma intressen som en själv, vilket gör att kafferasterna nästan alltid är jätteroliga där vi kan diskutera allt ifrån tv-serier, till politik, till historia och dans!

Vad som fick följa med hem. Jackan och lite andra kläder, äntligen Roy Fares Amerikanska bakbok (vet inte hur länge jag har dreglat över denna) och så hittade jag 12 Years a Slave billigt på Åhlens också!

Facetime'ade med en nybliven 3-åring igår också! Älskade brorsdotterns födelsedag!!! Så kul att se hur stor hon blir, men gör ont i fasterhjärtat samtidigt. Tiden går så fort. Ännu mer en orsak till varför jag längtar som en tok till december. Då får vi krama på en liten bebis också! Lite drygt en månad kvar nu...

På kvällen testade jag att göra min egen Gnocchi efter ett recept av han den Irländske kocken Donal Skehan. Det gick nog rätt bra tror jag. Men om jag skulle göra det igen, så skulle jag nog göra gnocchisarna lite mindre, men faktiskt blev det gott. Galet nog! Tomatsåsen gjorde jag själv också!

Som sagt, det är söndag, jag är för mycket uppe i varv. Så får se hur jag ska kunna lugna mig själv. Någon som har något tips??? 

Valkoma och vardagens måsten...

Hamnat i ett sorts koma efter valet, efter ännu en fältvecka i Kiruna, efter att ha börjat dansa och även startat min Spanska kurs. Jag har mycket på jobbet med att försöka få ihop ett första utkast med något innehåll till mötet som vi ska ha med vår kontaktperson på LKAB om drygt en månad. Fått Linas matkasse för första gången denna vecka. Fantastiskt kul att få testa nya saker, men tidskrävande märker jag när jag inte är hemma förrän framåt sextiden varje kväll!

Men vet ni vad jag drömmer om i dagsläget och det gör mig olycklig, för jag är så långt därifrån. Jag drömmer om att träffa en man från ett annat land, flytta dit och kunna ägna mig på att baka, att blogga, att fota och att skriva på mina böcker - i lugn och ro!!! Eller kanske inte lugn och ro, snarare att känna att jag har orken och viljan att faktiskt ta mig an världens svårigheter och stora frågor, för jag orkar inte det just nu! Ååååh, vad jag längtar efter kärlek...det är så mycket bebis-snack på jobbet just nu och gamla bekanta klämmer ur sig ungar i en sån rasande fart att det värker i mig...

Jag känner att jag verkligen skulle vilja engagera mig i något antirasistisk nätverk; det finns något som heter Ett Luleå för alla, som jag ska kika upp! Kan verkligen inte sitta tyst efter det valresultatet. Trots att jag inte tror att alla är rasister som röstar på rasister, så finns det en massa förutfattade meningar bland dessa väljare, och jag vill ha verktyg att motargumentera dessa på ett pedagogiskt vis. Jag blev också hemskt ledsen på många "borgerliga" väljare som hävde ur sig sin besvikenhet efter det förlorade valet på "socialisterna" och att nu skulle det minsann bli kalabalik i finanserna (inser ni att 1/3 av dem som röstade på moderaterna i förra valet nu röstade på SD?).

Nej, ska fortsätta jobba nu och hoppas på att jag kan känna mig nöjd och sluta tidigare i eftermiddag. Då kanske jag till och med kan hitta orken att gå och träna ikväll...

Vad ska ni göra i helgen?

Det gäller att komma ihåg det...

Ibland tänker och tycker jag lite för mycket och saker kan kännas extra jobbigt i mitt liv. Jag har gjort så himla mycket genom livet, men som jag alltid nämner så är det så mycket jag fortfarande inte fått chansen att uppleva. Men jag kan inte sitta hemma och gråta över det, då kommer det aldrig ske och om det nu faktiskt aldrig skulle ske så skulle jag bli så arg på mig själv om jag inte levde mitt liv och gjorde allt det där som jag vill. Jag behöver påminnas om allt jag har och allt jag kan, jag behöver få slippa tänka så mycket på det där som jag önskar hjärtat ur mig. För jag har världens bästa familj, många mycket goda vänner och jag har ett jätteroligt jobb.


Men jag tänker att det kan vara bra för er att veta det. Att jag mår dåligt ibland, men ni behöver inte vara oroliga för det. Jag behöver bara ibland få skriva av mig, berätta att jag är trött, säga vad som stör mig, vad som retar mig. Och  framförallt om jag svävar iväg ibland - jag behöver få drömma, längta, sakna! Det kanske inte är det bästa, men ibland krävs det en liten crush på något för att jag ska få en dos energi och ta tag i något.


Närmast:


1) Jag fyller år om två veckor och då kommer moster och hennes man på besök! Brukar vara både den jobbigaste och den mysigaste tiden på året.


2) Jag åker till Stockholm om 4 veckor och ska gå på Popaganda med flera av mina bästa vänner. Det vet jag kommer bli kul, men antagligen efterföljas av en svacka för att jag saknar dem som attan.


3) Jag borde få reda på snart om jag får gå Spanska-kursen jag sökt, samt bugg-kursen jag anmält mig till. Då har jag något mer att längta till. Jag ska också börja boka in träningspass varje vecka så jag får lite rutin, bestämma vilka dagar det blir träning. Hoppas att det blir lättare då att ta mig iväg (måste bara lösa det där med att jag alltid blir så hungrig på eftermiddagarna).




Vad jag vill:


1) Åka utomlands (Tyskland, Irland, Storbritannien, Amerika)!

2) Bli kär! (är så trött på dejtingsidor som aldrig hjälper till och bara stjälper)


3) Veta hur det känns att vara lycklig på riktigt!


4) Bli klar med uppsatsen så jag kan få slippa den här klumpen som vuxit sig stor de senaste fyra åren och läsa en bok med gott samvete! Usch, ångesten...






Så kan ni inte komma med lite bra tips på vad jag kan göra för att återfinna min energi och min vilja?!