Något hände, jag tog tag i något, drog på mig de där springskorna jag köpte i somras men som jag inte använt mer än en gång. Jag utgick från det där schemat jag har där hemma på kylskåpet, det där jag ska springa 4 minuter och gå 2, springa 4 och gå 2, springa 4 och gå 2, springa 4 och gå 2. Och jag klarade av det. Jag sprang på grusade vägar, jag sprang...
Något jag stör mig på nå otroligt är den här idén om att den främsta anledningen till varför man tränar är för att gå ner i vikt eller för att forma sin kropp. Som att det på något vis är nyckeln till lycka att gå ner i vikt eller "rätta till" sin kropp och att träningen är ett nödvändigt ont för att komma dit. Kroppshets och fat-shaming. Nej, jag tränar inte för att gå ner i vikt, jag tränar först och främst för att jag tycker att det är kul att träna. Jag älskar att svettas, jag älskar att ha träningsvärk (trots att det ibland gör riktigt jäkligt ont) och jag älskar att se resultat i form av att jag orkar springa lite längre, orkar lyfta lite tyngre, sover lite bättre. Det är det som driver mig framåt, det och adrenalinkicken det ger. Men jag har en rejäl motbacke för att ta mig dit, när träningen finns på rutin. Tacksamheten att dansen är varje söndag klockan 16.30 och yogan klockan 19:00 varje onsdag hjälper mig mycket, då måste jag vara där. Så att jag tog mig ut och sprang i lördags, att jag klarade mitt pass, att jag igår och idag har jätteont i ljumskar och lår - det är sååå stort och det har gett mig en kick som gör att jag kommer ha lättare att ge mig ut igen.
Nej, jag tror inte att viktnedgång kommer vara nyckeln till att bli lycklig. Jag tror på att hitta nyckeln till att bli lycklig först, och kanske sen känna att jag inte alls behöver gå ner i vikt, för minns detta - övervikt är INTE synonymt med ohälsa. Kasta det här med BMI åt fanders, för det passar inte alla. Inte alla är byggda för att vara smala, kan bli smala, så varför sträva efter något du inte kan bli?! Vi behöver krossa den här normen som säger att smal = snygg, tjock = ful. För så är det inte. Bort bort bort med det. Skulle jag gå ner i vikt av att må bättre, då är det meningen.
Det är annars lite jobbigt just nu, har så otroligt mycket som rör sig i mitt huvud och det resulterar i att jag i princip vaknar med huvudvärk varje morgon. Jag tror det mycket beror på att jag håller på att försöka ställa om mig, tänka bort det jobbiga i mitt liv och acceptera det som är. Men för mig som har världens sämsta självkänsla så är det riktigt jobbigt att börja försöka kämpa för att älska mig själv och framförallt hur jag ser ut. Att försöka förstå det här att folk ser hur jag ser ut och tycker fortfarande om mig, så det här att jag själv inte är bekväm med hur jag ser ut (rent krasst sagt, jag tycker jag är ful), det är något som finns i mig och som jag måste lära mig hantera. Kan jag komma överens med mig själv om att det är ok, då tror jag också att så mycket annat kommer kännas bättre i mitt liv.
Det värsta är ju att min självkänsla är så dålig på många plan. I samtalen med min stresscoach så hamnar vi åter och åter igen hos det här faktumet att jag är livrädd för att det jag skriver och det jag gör på jobbet inte kommer att vara bra nog. Att det kommer uppdagas snart att jag är en fejk, att jag bara låtsas och inte alls kan det här egentligen. Vilket känns så himla jobbigt, för jag ÄLSKAR mitt jobb. Jag jobbar verkligen med ett av mina största intressen och vill så himla gärna göra ett bra jobb.
Så det kommer inte bli lätt detta, men jag tänker inte stressa heller. För fattar ni hur långt jag kommit på bara ett år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar