Projekt "bli frisk och glad igen"

Det konstiga är att jag inte känner mig så ledsen, men å andra sidan känner jag mig inte så glad heller. Och jag märker att jag inte reagerar på samma vis som jag brukar i vissa situationer, så där ringer varningsklockorna att det är något som inte riktigt stämmer. Men nog trodde jag att den dagen det konstaterades att jag har en depression att jag faktiskt skulle gråta mer, men jag känner mig nästan otäckt tom på känslor.

Jag jagar dem däremot. De där kickarna som faktiskt får mig att känna en stund. Om det så är en låt som känns i magen...

...eller som faktiskt gör mig glad...
...som kommer ifrån en tv-serie med karaktärer som stjäl mitt hjärta och som jag känner och lever med.

Men det kommer ju inte hålla i längden. Jag fattar ju det. Snart kommer den här nykära känslan att försvinna igen och jag blir återigen tom. Jag försöker dock, jag tänker inte ge upp. Tillsammans med läkaren har jag kommit fram till att vi till en början ska testa det här med träning och även terapi över nätet, blir det inte bättre på en månad så får vi jobba vidare på annat vis. Jag ska läsa den här boken bland annat...

Min största rädsla (förutom att jag inte kommer klara av detta) är att folk ska börja behandla mig annorlunda. Jag vill inte att man ska tycka synd om mig, men jag vill inte heller att det ska bagatelliseras när jag väl väljer att prata om det, för en av anledningar till att jag hamnat här är ju för att jag INTE pratat om hur jag känner mig, känt att jag inte fått prata om det, inte vågat prata om det och framförallt för att jag varit rädd för att prata om det på grund av att jag vet att jag sällan får prata klart. Om det är något jag har lärt mig under det senaste året så är det att det är ok att inte må bra. Man ska inte försöka hantera saker ensam. Men där mina nära och kära alltid haft någon bredvid sig att prata med, så har jag kämpat själv med mina rädslor och demoner och det har blivit för mycket tillslut. Det har blivit en ond cirkel och jag hoppas att jag kan få lite lugn och ro nu, att det får bli på mina villkor en stund. Så bli inte arg på mig om jag är kort eller går ifrån eller ber er att inte prata om vissa "jobbiga" saker.

Mest av allt längtar jag efter känslan som en riktigt bra danskväll kan ge mig. Känslan av eufori och kärlek, av trygghet och lugn. I helgen är det dansmara i Skelleftehamn och jag hoppas hoppas hoppas kunna känna lite glädje när jag är där, att jag orkar bjuda upp, för en sak är säkert - jag ÄLSKAR dansen och den tänker jag INTE tappa i den här resan...

Bara leva ett tag som jag vill...

Fy fasen vad jag bara skulle vilja skita i typ allt just nu och bara leva som jag vill ett tag.

• Inga måsten.
• Ingen ångest för att jag än en gång tycks tappat räkningen med VV och verkligen inte orkar ta tag i det heller.
• Bara slippa älta saker jag inte orkar älta om, men som varit med så länge att det automatiskt dyker upp ändå (särskilt trött på detta är jag och halvt bitter, vilket kanske är en bra sak, för just nu orkar jag inte ens älta detta).

Ibland orkar man helt enkelt inte med sig själv och det är väl då som en paus verkligen borde vara en bra idé. Så det kanske är en fantastisk timing att jag ska till Stockholm i helgen och umgås med bästaste lillasyster, bo på hotell, äta en massa god mat och gå på bio. Förstås ska vi springa den där milen på söndagen också - men det panikar jag ingenting över för turen ser så trevlig ut och jag fick mina startuppgifter på mejlen idag och där står ju allt sådant där som jag funderat över. Som vart man lämnar sina överdragskläder och saker. Antar att jag och syrran ska bestämma oss för om vi duschar direkt efter loppet eller om vi åker till hotellet och duschar där, innan vi än en gång beger oss iväg för att äta något gott innan jag ska vinka av henne på tåget på söndagkväll.

Jag är riktigt glad att jag har flera sådana här fullspäckade helger inplanerade nu här framöver. Om drygt två veckor är det dags för dansmara i Skellefteå och om drygt 4 veckor är det dags för dansmara i Gävle. Om 5 veckor åker jag till Kiruna trots att det är Lule-vecka för att gå på den beryktade stadshusfesten. Om 8 veckor ska jag till Örebro och på Superfoxweekend, men eftersom det är till Örebro jag ska så kommer det också bli moster och systermys. Jag och syrran bestämde igår att vi bokar biljetter för att se John Lindbergs trio - som bara råkade spela i Örebro samma kväll som jag kommer dit och eftersom varken jag eller syrran faktiskt sett en hel spelning med dem (bara på stora torget i Falun flera gånger när det varit gratis) så passar vi på. Plus får äta god mat och snacka skit och umgås som de bästaste vi är. Och vet ni vad - om typ 13 veckor är det jul.

Och vi fick också reda på något annat riktigt spännande här i veckan - men det återkommer jag till lite senare när det blivit mer officiellt.

Jag får passa på, för fick också reda på något idag som inte kommer vara positivt för mig och risken är stor att det kan komma att bli tårar här framöver. Jag vill inte att saker ändras, jag vill inte behöva känna dåligt samvete för saker jag inte kan och ska göra något åt. 

Så glad att jag idag fått spendera mkt tid med och lärt känna bättre en riktigt bra och supersnäll människa som inte tycks ha något emot att jag ibland tycks prata lite för mycket. För jag skulle ju sluta bry mig va???!!! Sluta bry mig om att jag undrar hur andra bryr sig och uppfattar mig. Jag är ju jag och kan inte va någon annan. 

Jättetrött nu och dags att kanske göra sig färdig för sängen. Hade en så himla mysig dröm i natt, kan ta den igen i natt faktiskt 😜