Urtråkigt, men på bättringsvägen

Börjar inse mer och mer att jag inte alls är lika resident mot förkylningar som jag var på den tiden jag jobbade inom förskolan. Då gick det nästan 10 år utan att jag var på riktigt sjuk en gång. Nu de senaste åren får jag minst 1 eller 2 rejäla förkylningar per år och det är urtråkigt. Särskilt när jag inte alls har tid att vara sjuk, när det händer alldeles för roliga saker som jag tvingas tacka nej till.


Förvisso anade jag nog att det var något på väg. Har varit så där onaturligt trött under mina senaste Kiruna-veckor och kände av luftrören redan en vecka innan jag blev sjuk "på riktigt". Vill skylla det på att jag gick i motvind till jobbet varje dag i en vecka med Kirunas isvindar ilandes ner i mina lungor. Så kanske inte så konstigt att den här förkylningen valde att bli en luftrörskatarr också med hemsk hosta. Har vaknat i natt av hostattacker som jag trott skulle skaka sönder mig. Som om det inte räckte så har jag svettats så mycket att lakanen blivit blöta. Febersvettas, tänkte jag direkt, men jag frös inte, vilket kändes lustigt. Tog ändå febern och den visade 37,8, så lite feber hade jag ju. Förkylningen dök dock upp i söndags, men kom lite småkrypande redan i lördags - vilket gjorde att jag fick ställa in en danskväll i Piteå. Jag tog mig iväg till jobbet i måndags för vi hade kurs, men sedan har jag varit hemma resten av veckan. Jobbat, för konstigt nog har jag ju känt mig ganska pigg, förutom mattheten och hostan.


Nu när jag ställt in mig på att det är på det här viset så är det lättare att hantera att jag är sjuk. Nu känner jag mest att jag ska bli frisk tills nästa vecka när jag åker hem till Falun över påsk. För då ska jag inte vara sjuk. Då ska jag ju kramas med systerdottern. Så i dagsläget känns det rätt bra ändå.