Dravel...

När hopplösheten tar över och jag begraver mig i arbete och försöker tänka bort vad jag drömmer om. När längtan blir för stor att bara ljudet av hans röst får det att knyta sig i magen - då tänker jag ge mig ut på vårens första joggingtur. När någon annan antyder något jag inte vill för jag tänker på annat, men när jag tror att jag gjort något dumt och det jag tänker på känns mer avlägset. 

Men alla är så trevliga fortfarande, jag vill vara här...

Absolut bäst

Verkar inte bara vara jag som tycker att det här isdansparet är det bästa någonsin - och då har jag följt isdansen sedan slutet av 1990-talet. Dem är helt fantastiska, når ut så långt utanför isen och berör så otroligt. Det här är ett helt fantastiskt program och är så glad att de får betalt för det, egentligen inte alls förvånad att de är och snuddar på världsrekordet (för de slog väl inte det?). Deras program de körde förra året var precis likadant - och det fick jag se live på EM i Stockholm, stående ovationer redan då och tårar (om ni trycker på isdans etiketten här nere så kan ni få se det programmet också). När jag såg dem åka detta program på EM på tv så fick jag också tårar i ögonen.


Däremot jätteledsen att jag missade hela VM när det sändes, urdåligt av TV4 att inte visa isdansen.

Fixardag

Trots en överväldigande trötthet så har jag fått en massa gjort idag och antar att jag måste försöka jobba lite nu om jag ska klara av nästa vecka. 

Jag gjorde de godaste (och farligaste så tur de ligger i frysen) raw-chokladbollarna idag. De har cashewnötter och dadlar som bas och blev så himla kletigt godiga.

Sen passade jag också på när jag ändå var igång i köket och gjorde en jättegod soppa på rostad majs och sötpotatis. Den blev också matig så passade bra trots att den var rätt hög på smartpoints. 

Har faktiskt aldrig gjort soppa så förut, att man rostat grönsakerna, ska jag absolut prova igen. 

Men nu är min dagliga smartpoints slut och även veckobonusen och dagen är inte slut än, så får stjäla lite av aktivitetspoängen för att inte svälta ihjäl innan kvällen. Blir till att snaxa på frukt dock. :-)

Veckorna som kommer nu är galet hektiska. Både i Luleå och Kiruna. Det är roligt, men jag måste verkligen se till att få in träning och saker för mig, för annars kommer jag inte må bra. Såg nu att det finns ett yogapass fredag morgon, ska boka det bara platserna släpps, tänk vad mysigt att börja dagen med det?! Och så blir det dans tisdag och torsdag och kanske lite aerobics på onsdag! Blir nog bra! 

  

Vad spelar det för roll

17 veckobonus kvar denna vecka, har skött mig så bra och även klarat träningsmålet, men kan inte väga mig förrän om en vecka för att se om det visar något på vågen också. Lite rädd att jag ätit för lite, för tidigare när jag inte ätit av VB så har vågen stått still. Men på fredag får jag en hint, så tänker fortsätta sköta mig bra. Vill nå mål nu. 

Annars då?! Det rör sig så mycket i mig att jag blir alldeles matt och vet inte vad jag ska göra. Ena dagen vill jag en sak, nästa något annat och en tredje något helt helt annat. Jag vet inte riktigt vem jag är, om jag gör rätt, om jag hoppas för mycket, gör för lite.

Jag hoppar på A brunnar och säger hans namn, jag hoppar på K brunnar och ÖNSKAR mig någon annan, någon som vill ha mig och som jag vill ha! Men lite rädd att jag gör bort mig igen, om jag börjar tänka för mycket igen på någon jag inte kan få?! Det är ett sådant dumt beteende och något jag hoppas kunna träna bort när jag får se (om det någonsin blir av) den där kuratorn jag står på kö hos.

Article 5 är inte en lyckad dystopi

Det var en bok jag verkligen såg fram emot att läsa, för gillade vad jag trodde den skulle handla om. En tjej med en mor som vägrar lyda regimens riktlinjer, en gammal kärlek som numera jobbar för regimen. Något händer, tjejen tvingas samarbeta med sitt ex. osv. Lät verkligen som om det skulle kunna bli riktigt spännande. Lät till och med lite som mina egna tankar kring hur jag skulle vilja utforma en dystopi.

Och ja, den startar väl så. Vi befinner oss i ett post-krigs samhälle som håller på att formas efter att regimen (hyperkonservativa, radikalt religiösa, strängt diktaturiska) vunnit någon form av krig. Stora delar av landet (USA) är evakuerat och befolkningen samlat till ett antal större städer (tror jag). Folk som på ett eller annat sätt bryter mot regimens riktlinjer kan bli anhållna och försvinner utan att någon vet vart de tar vägen. Men Ember och hennes mor (nämns det något om en bror också? Han försvinner snabbt i så fall) tycks ta lite lätt på detta, de gör ju inget väsen av sig, så vad skulle regimen vilja ta dem för?! Men jo, det är ju precis vad de vill - för hennes mor har brutit mot Article 5; det vill säga att hon har barn utanför äktenskapet. Så mamman blir tagen och ställd inför rätta och Ember blir förd till en uppfostringsanstalt där hon ska lära sig gott beteende, eller något. Och en av dem som utför denna arrestering är Embers ex. Chase.

Så långt så bra. Eller ja, det hade det ju kunnat bli, men den här boken saknar något otroligt väsentligt - och det är en fungerande intrig, ett mål - vad tusan är det som driver karaktärerna framåt? Huvudkaraktären Embers drivkraft - som jag tolkar den - är såååå svag att jag blir arg så många gånger över hur otroligt enkelspårig och naiv hon är. Hon ska fly från anstalten för att rädda sin mamma. Ingen vilja att tänka ett steg längre, att någonstans hitta en motivation som innebär att rädda befolkningen från regimen, eller se det som sitt kall (eller ofrivilliga kall) att bekämpa orättvisorna i samhället. Nej, hon ska rädda mamma, en mamma hon inte vet om hon lever och absolut inte vart hon är. Egentligen hade denna intrig kunnat vara helt ok, OM vi hade fått lära känna mamman och fått lite sympati för henne (nu vet vi endast att hon läser förbjudna böcker - vilken revolterande kvinna va?!), om vi hade fått veta att hennes mamma har en viktigt del i "lösningen" - som medlem i någon form av motoffensiv, att hon vet sanningen om något eller någon, men nej, ingenting sådant antyds i berättelsen. Hon är en mamma, som läser böcker och är en trygghet till Ember, en lågmäld kvinna som "råkat" gilla fel män och fått barn med dem.

Jag ställer höga krav på dystopier, det märker ni va?! Men när man läst ett par stycken med starka kvinnor i huvudrollen som tar sitt öde i sina egna händer, så är det lätt att tröttna på en bok där den kvinnliga "hjälten" behöver räddas av "sin" man.

Anledningen till att motivet och intrigen i denna bok är så svagt tror jag dels också är på grund av en annan STOR svaghet med boken: det här att vi inte har en aning om vilka regimen är, hur de hamnat där de är och vad de vill? Bilden som målas upp är ett otroligt isolerat hyperreligiöst samhälle där ingen kan göra något "olagligt" utan att bli upptäckt, men varför är det så? Vad lever regimen under för villfarelse och varför ser de oäkta barn och ensamstående föräldrar som ett hot som måste åtgärdas? Hade vi fått svar på detta så hade boken kanske kunnat bli lite bättre, nu är det bara frågetecken.

Nu blir den liiite bättre mot slutet, vissa vändningar gör att Ember måstet tänka om. Men tyvärr är hon fortfarande skrattretande pryd och naiv. "Men nej, inte kan väl den här fångvaktaren som jobbar för regimen och har gjort hemska saker mot andra vilja kyssa mig, för han har ju inga känslor för mig". Någonstans kommer ordet "moralpanik" upp och jag får bilden av att författaren är en radikalt högerkristen typ.

Nej, vad ledsen jag blev att denna boken inte alls motsvarade mina förväntningar. Den tog jättelång tid att läsa ut, för jag ville slänga den i väggen så många gånger. Det finns tydligen fortsättning på bokserien också, men känner verkligen ingen lust att läsa vidare.

Det enda positiva med det hela är att jag själv vill skriva min berättelse så mycket mer och inte falla ner i de pryda skarvarna som denna gjorde.

Snart april och dags för ny utmaning

 

 

Denna månad får det bli fokus på magen och hur denna ska kunna bli mindre. Närmar mig normalt BMI med stormsteg, men magen är ff på gränsen till röd-markeringen på måttbandet - dvs inte alls bra enligt vilka mått man borde ha. Så nu tänkte jag testa på en månadsutmaningar med fokus på just mage. 

Tror inte den utmanigen är för hård heller. Den innehåller även squats - den utmaningen jag tvingades avsluta förra månaden pga av sjukdom. Gör ett nytt försök nu. Ska även försöka hålla i plankan, känns ju jättedumt att inte fortsätta med den nu när jag i princip klarar 2 min, från att ha skakat rejält vid 20 sekunder i början av månaden. Så ska försöka hitta ett nytt sådant schema också. 

I övrigt har jag anmält mig till en stegräkningstävling på jobbet i Kiruna, vi ska få stegräknare och kämpa i lag (om jag fattar rätt)! Det kommer ju absolut vara en boost i att komma igång med träningen igen. 

Annars då? Jo, känslorna åker upp och ner som vanligt när jag är här, men börjar bli van nu, kan inte göra så mycket åt det, utan konstaterar mest att det är på det här viset och försöker fokusera på annat. 

Den här gången kanske...

Tänk om man skulle göra en film på bara trailers av filmer baserade på Nicholas Sparks böcker:
för 5 av 6 gånger är filmerna skit, men innan man vet det så är trailersarna fantastiska...

Det finns en ny på G nu, och samma sak här, verkar vara en helt underbar kärlekshistoria, men kommer den hålla som hel film...




Annars ser jag fram BIG TIME emot denna film (som jag kommer ta med mig näsduk när jag ser):