Den vita byggnaden ganska mitt i bilden är vårt hotell, och bilden är tagen från där vi startade vår vandring!
Midsommardagen skulle ägnas åt vandring och vi hade hittat en (vad vi trodde) enkel timslång-tur där slutmålet var att vandra bakom ett vattenfall. Lät ju hur häftigt som helst och som sagt, inte lät vi det ostadiga vädret stoppa oss. Det började så lagomt regna ordentligt när vi körde mot den där Westerås-gården (yes, GoT referenserna lät inte vänta på sig), en inte helt enkel bilfärd trots att den låg nära där vi bodde. Syrran som utbrister när vi kör på den mycket smala grusvägen med stup rakt ner på en sida och stup rakt upp på den andra (se bilden nedan); att "jag är glad att du kör"!
Efter att vi pratat lite med fåren på gården, så startade vi vandringen! Grejen med den här vandringen vi skulle göra var att det stod att det var en blå vandring, det vill säga näst lättast, det tyckte vi lät perfekt. Men jag undrar jag om Norge har sin egen indelning på vad som är lätt tur?! Ok, jag har inte den bästa konditionen, inte alls, inte ens i närheten av vad jag hade för ett år sedan (detta erkänner jag och syrran kan intyga, men jag är envis som attan). Men det var inte det jag menar nu, utan det faktum att det var brant och att vi klättrade på stenhällar som med regnvattnet på också blev hala. Tror inte turen skulle varit blå någon annanstans, eller så undrar vi med skräckblandad förtjusning hur de "svarta" turerna såg ut! =O Men självklart lät vi inte detta stoppa oss. Vi såg det som ett oväntat äventyr, det var urläskigt och jag halkade faktiskt på vägen tillbaka, men det var också så jäkla urhäftigt och riktigt roligt, plus att vi blev desto mer nöjda efteråt när vi faktiskt hade klarat vandringen!
Söstra mi öppnar första grinden!
Det går bra Jennie!
Ja! Jo, det var det här avståndet mellan mig och syrran hela tiden. Men jag tog mig upp!
Och så fick vi då syn på det där vattenfallet som vi skulle kunna gå bakom! Hur detta skulle ske var ännu lite oklart!
Och utsikten sen...kan en någonsin tröttna på den?!
Jo, jag kan vara med på bild med utsikten också! Regnblöt i håret!
Sen var det inte det lättaste att ta sig till det där vattenfallet.
På vissa platser hade vi nästan behövt ha hjälm...
Men tillsist så stod vi då där, bakom vattenfallet!
Och ungefär samtidigt kom solen tillbaka!
Samma dag hade vi tänkt att vi också skulle ta oss till en annan utsiktspunkt som låg högt högt upp, i princip ovanför molngränsen för oss med tanke på vädret som förföljde oss under resan. Vi gav oss till och med iväg, men ju högre upp vi körde desto kallare blev det och tillsist var det nästan nollgradigt, och då vågade vi inte längre. För vi ville inte riskera halka på de där slingriga vägarna.
Kyligt kyligt kyligt!
Men vi älskade Norge, låt gå att typ all personal vi träffade i Geiranger (på hotellet, restauranger etc) var svenskar, förutom en, som var dansk, så var resan helt fantastisk, precis vad vi behövde. Vi sa båda två att hit vill vi åka igen och att alla borde åka hit. Så det kanske var första gången vi var i Norge, men absolut inte sista gången.
Det ironiska med hemresan var att den dagen var både den sämsta och den bästa dagen vädersmässigt. I princip hela första halvan av resan så spöregnade det (vi valde också att åka en "omväg" hem pga vågade inte köra över bergen eftersom det hade snöat under natten (kallt undrar ni nu, mmm...ja!!!)) och var typ 5 grader varmt, men så fort vi hamnade på motorvägarna igen och närmade oss svenska gränsen så dök solen och den blåa himlen upp. För att variera oss lite körde vi över gränsen på annat ställe, åkte över Torsby och Hagfors istället och fick se lite mer av fina Värmland! Och drygt 12 (eller var det 14?!) timmar från dess att vi hade startat i Geiranger, så var vi hemma i Örebro igen! Glada och trötta!
Lämnar er med en fin liten video på min syster...hmpfh...bara lite snuskig... (sorry sis)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar