Vecka 37 var det debut för mig att få skriva ett inlägg för Norrbottens museum kulturmiljöblogg. Det kom att bli ett inlägg om Kiruna-dokumentationen, dels för att vi var där uppe den veckan, men också för att det är det ämne jag är mest insatt i och kände att jag hade självförtroendet att skriva om. Till nästa gång det är min bloggvecka så ska jag försöka förbereda mig lite bättre och ta upp något mer allmänt byggnadsantikvariskt samhällsproblem; som förvanskning av stadsmiljöer eller att våga ställa krav på hållbarhet hos bygghandlare eller liknande. Tja, visionerna är stora, men kanske blir det en jämförelse mellan gruvsamhället Kiruna och den gruvstad jag kommer ifrån Falun.
Något som slår mig varje gång jag kommer till Kiruna nu är hur saker kan förfalla så fort. Gamla järnvägsområdet och järnvägsstationen stängde för resande för ganska så precis ett år sedan nu. Det finns fortfarande verksamheter i området, Järnvägshotellet är i gång, LKAB har kontor i stationshuset, i det gamla Tullhuset/Hotell Rallaren sover malmtågslokförarna. Det är inte tomt, men det är ett område som förfaller. Som när jag frågade han som sköter Järnvägshotellet om han visste vad det är för takmaterial på hotellet och han drar mig med ut för att visa skärvor av en takplatta som rasat i backen (taket är nog av tunna cementplattor, men det är inte bekräftat). Det är jobbigt att se, för det är sådana fantastiska och rejäla byggnader. Att ytskikten nu gör så att de ser slitna och nedgångna ut, att folk kommer se detta och faktiskt tycka att det är ok att de rivs "de är ju i så dåligt skick", är i mina ögon att tro på en lögn. Det är en sak att panelerna är i urdåligt skick, målade med fel färgtyp, men stommen är fantastisk och framförallt hel. Tänk om någon kunde komma och säga att "jag har en idé för vad vi kan göra med godsmagasinet, järnvägshotellet och boställshuset, jag har finansiärerna och därför tänker vi flytta dem". Det skulle vara drömmen.
Skylten på Järnvägshotellet.
Lastkajerna mot där spåren gick på Godsmagasinet. Notera att det inte finns några spår längre!
På andra sidan Godsmagasinet, rester av exempelvis en gammal vägg som någon gång tagits bort. I bakgrunden kan ni ana dammet av rivningarna som pågick av en stor viadukt samtidigt som vi var där.
Fönster på Godsmagasinet!
Den gamla och inte på länge använda telefonen i skyddsrummet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar