Lucka tre i
Anna skriver under utmaningarna handlar om att skriva en text inspirerad av en bild: bilden är oerhört inspirerande för mig, faktiskt älskar jag den. Jag är byggnadsantikvarie och historiker, jag jobbar med dokumentation av gamla hus, jag ÄLSKAR gamla hus och gamla möbler, det är det jag ser. Men det blev ingen färdig text, det blev en början igen, början till en berättelse som jag har i mitt huvud, men ni får läsa detta stycke och se om ni förstår, berätta om jag berättar för mycket, vad anar ni? Vad tror ni? Vilka är de?
3 december: Skriv en text inspirerad av bilden. En mening eller en hel novell – du bestämmer.
Början...
Självklart var
han där, så klart han var. Jag vet inte ens varför jag trodde att han kanske
skulle avstå från dagens möte, men hoppades att han av någon anledning skulle
förstå hur jobbigt det var för mig. Fast det är klart, hur skulle han kunna
veta det när jag inte sagt något. Han visste inte att hjärtat kutade upp i fart
bara av att se honom, hur jag hade ont i magen av längtan för att han skulle
hålla om mig, kyssa mig... Men varför skulle det ske? Män som han blev inte
förälskade i en sådan som mig. Varför lärde jag mig aldrig det?
Jag tog ett
djupt andetag, stängde av bilen och samlade ihop mina saker innan jag gick ut.
Gårdsplanen var frostklädd och det frasade i gräset när jag gick fram till den
samlade gruppen människor. Förutom han så var hans äldre kollega där, båda
timmermän och intresserade av historia och byggnadsvård. Husägaren stod en bit
ifrån och avslutade just ett telefonsamtal, skruvade besvärat på sig i en
alldeles för tunn jacka.
Jag
vände mig om och tittade på honom, vinkade försiktigt och mimade ett hej. Han
log lite snett, nickade tillbaka och vände sig sedan mot sin kollega och
började prata.
En
liten nick, ja, jag fick väl vara nöjd med det. Jag kunde inte stoppa att
tårarna började bränna bakom ögonen, men tog ett djupt andetag och tittade bort
mot ingången på huset.
”Ska
vi gå in då?” sa husägaren och pekade mot dörren på byggnaden som var öppen,
ett halvt fallfärdigt hus, men med den fantasiska charmen av att allt kändes så
gammalt och genuint.
Jag
kände tacksamhet mot honom som påminde mig om varför vi var här. På rad följde
vi efter honom in i huset. Lukten av fukt och gammalt trä mötte oss. Rummen var
mörka och nästan helt omöblerade. I köket fanns skåpinredning och den gamla
järnspisen kvar, i salen, där vi stannade, stod ett stort skåp i mörkbetsad ek
med öppna dörrar. Min blick stannade på det, insektsätet och med halvt murknande
brädor i nederkant, men det var så vackert med sina rundade hörn och sina
spegeldörrar med glas i, att jag gapade.
Så
stod han bredvid mig och tittade åt samma håll.
”Det
är ett ovanligt skåp, tror inte jag har sett något som det, hantverket på
stommen är helt galet fint,” sa han obesvärat och kliade sig i nacken.
Med
ens kom magontet tillbaka, han stod så nära att jag hade kunnat sträcka ut en
hand och röra vid honom. Så nära... Jag skakade på huvudet och tittade på
honom. Den här gången fångade han min blick och jag hann se ett blänk i dem
innan han åter vände blicken mot skåpet igen och tog ett djupt andetag.
”Alice
kan vi…,” började han, men avbröts av att de andra ropade till sig honom.
Han
tittade ner i golvet och suckade, skakade på huvudet och gick bort till
dem.
Jag
kunde inte röra mig, hjärtat dunkade så hårt och tårarna rann till igen…fan fan
fan, vad jag hatade det här…