Fullspäckad helg i bergslagen

Det var planerat sedan länge att jag skulle åka hem till Dalarna den förra helgen. Tanken var från början att jag skulle ha mina semesterveckor, att jag skulle åka på dansbandsveckan i Malung, att när jag och mamma fick veta att Brad Paisley skulle spela på Furuvik så skulle vi också fara dit. Det verkade bli så himlars bra, men så fick jag nytt jobb och omständigheterna förändrades. Jag fick mindre semesterdagar, jag skulle inte kunna åka på dansbandsveckan och den där Brad Paisley-konserten tycktes osäker. Men som tur var lyckades jag få till en långhelg som kunde kombineras med att jag skulle hämta nycklarna till nya lägenheten. Så jag åkte "hem" i torsdags kväll, åkte till Västerås på fredagen och fick se mina nya lägenhet, på lördagen for jag och mamma och moster till Malung så jag fick dansa en kväll i varje fall (så fantastiskt roligt) och så på måndagskvällen begav vi oss till Furuvik för att se Brad och upptäckte en ny artist i form av Chase Bryant (titta på videon och notera gärna hur han spelar på sin gitarr - upp och ner).


Nu har jag bara en dag kvar på jobbet, sedan går stora flytten i helgen. Känns otäckt, men ändå bra. Det här ska bli bra det...

Det är en kall sommar vi har...

Sitter och lyssnar på den bästa sångaren i dansbandsvärlden (ja, kanske en av de bästa i Sverige till och med, och världen). Så är det bara, och nu har han en guldklave som bevis på det också.


Så arbetsmoralen är inte direkt den högsta just nu. Räknade ut att jag har 5 arbetsdagar kvar på detta jobbet. Känns både tråkigt och spännande samtidigt. Det ska dock bli så himlars skönt med semester nu innan nya jobbet startar. Även om det "bara" är två veckor.


Det är så kallt i Luleå att jag var beredd att ta på mig mössa och vantar i morse. Trodde inte jag skulle klaga på vädret, men det är juli nu va? Inte oktober?


Nej, det är all energi jag orkar lägga på det. Vädret. En kan inte göra så mycket åt det ändå.

Jag vill bara dansa ju...

Jag letar och letar och försöker att hitta något ställe där jag kan få träna bugg i Västerås, men det verkar helt lönt. Kurssystemet är inte lika som här i Luleå och det finns så otroligt mycket att välja på och som ensam följare är det nästan omöjligt när flera riktar sig till par. Så funderar faktiskt just nu på att skita i det, försöka hitta på någon samåkningsgrupp så jag kan hitta folk att åka med på dans istället och satsa på helgkurser. Men vart hittar man en samåkningsgrupp?


Inser att jag komma sakna min dansfamilj här uppe i Norrbotten otroligt mycket. Blir te och styra kosan norrut flera gånger per år.

Varför ska det vara så svårt att tycka om sig själv?

En av de svåraste sakerna med den här energilösheten/depressionen är att vikten går upp igen. Jag vill så himla gärna komma igång med Viktväktarna igen (har i princip inte viktväktat på ett halvår) och blir så ledsen när jag märker att kläderna blir mindre igen. Jag tappar så otroligt mycket självkänsla på en gång och då har jag ju knappt någon till att börja med. Men jag var gladare förra sommaren när jag hade gått ner som mest på denna resa. Förstå mig rätt nu. Det här är jag, det här är min resa, jag hade önskat att jag kunnat tycka om mig själv som jag såg ut, men jag gjorde inte det. Så jag vet att viktnedgång inte är nyckeln till lycka, utan nyckeln ligger i att lära älska sig själv.


Förhoppningsvis så får jag en kick nu när jag snart kommer att flytta till en ny stad och ny lägenhet. Kanske kommer det bli min nystart även när det gäller min självkänsla och träning och då kan nog viktväktandet komma igång igen. Jag måste komma igång med träningen för att bli av med depressionen, men det lutar just nu mot att jag kommer kontakta hälsocentralen igen och få lite hjälp med att komma igång med hjälp av medicin. Vi får se...


Lite andra småsaker då som jag kan använda för att längta till:


1) Om en vecka går en resa ner till Dalarna/Västmanland/Gästrikland en sväng. En långhelg som kommer innehålla uthämtning av nycklarna till nya lägenheten och börja flytta lite saker, åka med mamma och moster till Malung för att dansa, träffa syskon och syskonbarn och så förstås ska vi på Brad Paisley på måndag innan jag flyger tillbaka hem på tisdag förmiddag.


2) Den stora flytten går sedan en vecka senare och jag jobbar också min sista dag i Norrbotten. De flesta kollegorna har dock gått på semester redan, så jag har sagt hej då till de flesta. Några kommer jag hålla kontakten med, några får väl hänga med på facebook och andra ser jag antagligen för sista gången.


3) Två veckors semester innan nya jobbet startar. Kommer ägnas åt lägenhetsfix och träning, sen ska jag också försöka åka hem till Falun en sväng och passa på att gå på dans på Lilltorpet och kanske också Tyllsnäs.


4) Jag och svägerskan har planerat lite löst om att besöka Skolkloster slott för att se på Jane Austen utställningen.


5) I slutet av september så får jag åka på Byggnadsvårdskonventet i Mariestad och återse gamla kollegor och bekanta och framförallt mingla med fina timmermännen (och andra hantverkare). Men jag kommer även ha en möjlighet att lära känna nya kollegorna och även kramas med bästigaste vänner som kommer vara på samma plats.


6) Vad mer, kommer jag kanske kunna åka till Skelleftehamn på dansmara i September också...kommer jag att äntligen få träffa någon nu när jag byter plats igen? Jag tänkte ge mig in i träningsdjungeln i Västerås genom att börja springa med Run Academy, söka danskurser, kanske också testa cross-fit (mest för att det skulle vara spännande att prova).


Ps. I morgon ska jag vara med i P4 Norrbotten och prata byggnadsvård. Vi får väl se hur det går =)

Best of opublicerade blogginlägg...

Jag vet inte hur många gånger jag har startat ett blogginlägg, men inte skrivit klart det de senaste månaderna. Finns många små guldkorn där, men mycket av det jag vill berätta kräver också lite förklaringar och tankar, för saker är inte alltid lätt att förstå sig på. Tänkte ändå att jag kan dela med mig lite av små citat från de opublicerade inläggen så ni vet vad ni kan vänta er här framöver - om jag tar tag i bloggandet igen.


29/5-2017


"Jag tycker verkligen det är otäckt skrämmande hur världen förändras så snabbt och att ingen verkar vilja se det, utan lever på i samma tempo, med samma själviskhet och tror att saker nog kommer rätta till sig snart. Det borde väl till och med den mest enfaldiga människan fatta att ingenting kommer att bli bättre om man själv inte ser till att göra det bättre."


2/5 - 2017


"Minns ni vad jag skrev sist i det förra blogginlägget? Att det jag mest önskade just nu var att få en sådan där magiskt bra danskväll - för att jag verkligen saknat den där känslan av att sväva på moln och att det börjat göra mig riktigt rädd att jag inte längre blev lika glad av saker som jag tidigare blivit jätteglad av. Faktum är att jag fick den i helgen - närmare bestämt i lördags, men god hjälp av en superkul danskväll även i fredags. Dansmara på Rotan i Skelleftehamn och såååå många duktiga dansare där. Fredagen var verkligen skoj och jag fick flera bra danser redan då, men lördagen...aaaaah...det är så svårt att förklara utan att bli jätteklyschig, men jag flöt seriöst på moln ett tag där. Fick lov att sätta mig ner och andas en stund - för vad tusan hade jag just varit med om?"


11/4 - 2017


"Så jag har alltså fått nytt jobb i Västerås. Det är både med glädje och vemod som jag tagit detta beslut. Som ni som känner mig väl och ni som följt bloggen ett tag vet, så har jag varit väldigt förvirrad då jag inte kunnat reda ut vad jag vill och vart jag vill bo, men i slutändan så är det ju alltid önskan om att få komma närmre familjen som vägt tyngts. Så när det här jobbet dök upp på Platsbanken - en fast heltidstjänst i Västerås - så kunde jag inte INTE söka det. Jag hade däremot inga större förhoppningar om att få det, men kände att jag kan ju försöka ändå, uppdatera min CV och mitt personliga brev och faktiskt börja leta lite försiktigt för att så småningom kanske hitta det där jobbet. Men det gick alltså båda snabbare och bättre än jag någonsin hade kunnat tro. Jag skickade in ansökan den sista dagen, blev kallad på intervju och var på den i samband med att jag ändå var i krokarna då när jag var i Stockholm och Visby i mitten av mars (en svår intervju med många tänkvärda och svåra frågor) och ett par veckor senare så blev jag erbjuden tjänsten."


3/4 - 2017


"När man börjar bli trött på att vara trött, då är det dags att ta tag i eländet och ringa till en läkare för att få hjälp med att ta reda på varför jag mår som jag mår. Jag har några gissningar på vad det kan vara för orsaker:
1) Utmattningssyndrom - även om jag inte har någon som helst ångest att åka till jobbet, så gör tröttheten mig stressad över att jag inte kan göra mitt arbete ordentligt. Tröttheten har smugit sig på det senaste halvåret, men efter jul har den gått över i att jag blir helt matt och trött innan dagen är över. Huvudet är tungt, ögonen bråkar med mig så jag inte kan läsa på en dator eller en text utan att det börjar flimra framför ögonen. Huvudvärken som dyker upp är ovanlig, eftersom jag väldigt sällan har ont i huvudet annars, med undantag för ett par migränanfall under ett år."


30/3 - 2017


"Gjorde en sådan här klimattest om hur stor påverkan jag genom sättet jag lever sätter på världen och det kändes inge roligt. I de mesta så sköter jag mig bra, jag äger ju ingen bil, bor litet osv osv. MEN det enda tipset jag fick var att "dra ner på flygresor" och då drar jag ändå ner på dem själv också genom att försöka åka tåg antingen en av vägarna, eller som jag gjort nu senaste - åkt tåg till och från och så kan jag flyga till och från en annan gång. Jag kan dock tycka att är otroligt orättvist för oss som bor långt bort och som vill bo i denna landsände, att vi dels ska förlita oss på tåg som är gamla, slitna och ibland äckliga och även en järnväg som det inte satsas på, där politikerna om och om igen bortprioriterar oss och där en botniabana tycks längre och längre bort. Varför inte istället satsa på att göra flyget miljövänligt? Jag tror inte på att vi någonsin kommer kunna locka bort folk från att resa. Alldeles för många lever för detta. Man jobbar på trista jobb för att kunna åka iväg på fantastiska upplevelser."


25/1-2017


"En sak jag märkt på senare tid är att feminismen oftast beskylls vara orsaken till saker i samhället som inte alls beror på feminismen. Bara här igår så såg jag en person skriva om det faktum att folk inte reser sig upp på fullsatta bussar och andra kollektivresemedel när äldre, gravida, skadade eller funktionsnedsatta människor kliver på och skulle behöva sittplatser. Detta beskyllde då en person på feminismen. Jag kände att jag verkligen ville skriva tillbaka att inte beskylla feminismen för människors lathet och egoism, att jag är feminist och reser på mig om någon av ovanstående skulle kliva på. Jag har också sett den här sortens beteende på bussar och blivit fly förbannad, men jag kan säga er att det inte är feministerna som inte reser sig."


24/1-2017


"En av de mer stressande saker jag vet är att ringa till folk jag aldrig har ringt till förut, eller ibland också folk jag ofta ringt till, eller egentligen plocka upp telefonen och ringa överhuvudtaget. Jag har med andra ord telefonskräck och har aldrig egentligen känt mig bekväm med detta. Jag jobbar med ett yrke som innebär en hel del telefonsamtal, men ändå inte allt för många och ofta kan jag välja att skriva ett mail istället. Dock har jag en väldigt ingrodd tanke som säger att det är ringa man ska göra i första hand, att det är det som är det trevligaste, det mest proffsiga, det enklaste...men är det verkligen det? Mer och mer sen jag börjat prata om det här problemet så inser jag ju att jag inte är ensam om detta, att det kanske inte alls är bäst att ringa vad gäller vissa frågor, att vad gäller svar på frågor så kan det faktiskt vara bättre att få dem nerskrivna på mail, än muntliga återberättade över telefon. För då finns de där, svart på vitt. Jag tröstar mig med det när jag försöker komma anledningar varför jag inte ska ringa till den där personen som jag inte vet vad jag ska fråga, men vet ungefär vad jag vill ha för svar tillbaka. Å andra sidan finns det ju ingen bättre känsla än när man ringt det där samtalet...men usch vad jag avskyr att ringa..."


12/1-2017


"Har aldrig sett det roliga i folk som gör sig illa, därav trycker jag bort alla sådana inlägg som visar dessa videosar på facebook. Det är en sak att vara klumpig, ramla och en ser att den det drabbar inte råkar så illa ut/skäms osv, men när folk verkligen gör sig riktigt illa - det är INTE kul."

"Jag ser inte PK som ett skälls ord, är stolt över att försöka sträva efter att vara det själv. "

"Är helt fascinerad av dansvideosar där män är både förare och följare."

Projekt "bli frisk och glad igen"

Det konstiga är att jag inte känner mig så ledsen, men å andra sidan känner jag mig inte så glad heller. Och jag märker att jag inte reagerar på samma vis som jag brukar i vissa situationer, så där ringer varningsklockorna att det är något som inte riktigt stämmer. Men nog trodde jag att den dagen det konstaterades att jag har en depression att jag faktiskt skulle gråta mer, men jag känner mig nästan otäckt tom på känslor.

Jag jagar dem däremot. De där kickarna som faktiskt får mig att känna en stund. Om det så är en låt som känns i magen...

...eller som faktiskt gör mig glad...
...som kommer ifrån en tv-serie med karaktärer som stjäl mitt hjärta och som jag känner och lever med.

Men det kommer ju inte hålla i längden. Jag fattar ju det. Snart kommer den här nykära känslan att försvinna igen och jag blir återigen tom. Jag försöker dock, jag tänker inte ge upp. Tillsammans med läkaren har jag kommit fram till att vi till en början ska testa det här med träning och även terapi över nätet, blir det inte bättre på en månad så får vi jobba vidare på annat vis. Jag ska läsa den här boken bland annat...

Min största rädsla (förutom att jag inte kommer klara av detta) är att folk ska börja behandla mig annorlunda. Jag vill inte att man ska tycka synd om mig, men jag vill inte heller att det ska bagatelliseras när jag väl väljer att prata om det, för en av anledningar till att jag hamnat här är ju för att jag INTE pratat om hur jag känner mig, känt att jag inte fått prata om det, inte vågat prata om det och framförallt för att jag varit rädd för att prata om det på grund av att jag vet att jag sällan får prata klart. Om det är något jag har lärt mig under det senaste året så är det att det är ok att inte må bra. Man ska inte försöka hantera saker ensam. Men där mina nära och kära alltid haft någon bredvid sig att prata med, så har jag kämpat själv med mina rädslor och demoner och det har blivit för mycket tillslut. Det har blivit en ond cirkel och jag hoppas att jag kan få lite lugn och ro nu, att det får bli på mina villkor en stund. Så bli inte arg på mig om jag är kort eller går ifrån eller ber er att inte prata om vissa "jobbiga" saker.

Mest av allt längtar jag efter känslan som en riktigt bra danskväll kan ge mig. Känslan av eufori och kärlek, av trygghet och lugn. I helgen är det dansmara i Skelleftehamn och jag hoppas hoppas hoppas kunna känna lite glädje när jag är där, att jag orkar bjuda upp, för en sak är säkert - jag ÄLSKAR dansen och den tänker jag INTE tappa i den här resan...

Kan vi prata lite om den här tv-serien Nashville?

Jag hade hört talas om den och var riktigt nyfiken på den. För jag menar jag har ju ändå gillat country så länge jag kan minnas och vad gäller musik överhuvudtaget så är jag ju och har alltid varit fascinerad av och beundrat musiker. Jag tror den har gått på någon kanal, för jag minns så väl att jag ibland tittat lite på ett avsnitt och tyckt om vad jag sett, men eftersom jag inte följt den från början så har jag inte fortsatt titta. Så när jag nu hittade de 4 första säsongerna på Viaplay så hade jag ju helt plötsligt chansen att faktiskt börja kika.

Vi kan säga så här. Det var 1 vecka sedan jag upptäckte att serien fanns och idag är jag halvvägs in i säsong 2. Jag är HELT SÅLD på denna serie och fastän den inte alls är klockren, så är den ändå alldeles underbar. Karaktärer som är otroligt älskvärda och musik som för det mesta är jättebra och ja, ett å annat ögongodis med.

Så vad handlar den om? Jo, den handlar om två countrystjärnor och deras liv som dels musiker i jakt på den perfekta hitlåten, sälja mest skivor, skapa den bästa arenaturnen, starta upp ett eget skivbolag osv. Men det handlar lika mycket om deras privatliv, deras jakt på kärlek, deras kamp att få vardagen att fungera med familj och barn och samtidigt bolla det med en framgångsrik karriär. Som biroller finns ett gäng aspirerande musiker och låtskrivare. Det är här jag funnit mina favoritkaraktärer. Från början var det självklart Gunnar och Scarlett. Jag menar Gunnar var nördigt snygg till en början, blev lite bad boy, gick tillbaka till att bli en nördig låtskrivare med stora artistdrömmar och ja...fantastiskt söt. Scarlett blir hans i början låtskrivarpartner som sedan går över i att även bli kärlekspartner för att senare gå över till att bli exkärlekspartner kanske ff skrivarpartner men det är komplicerat. Ja, det är lite komplicerat, men åh vad jag gillar dessa personer. Scarletts andra ex. Avery var en karaktär jag inte alls gillade i början, men som växt nå otroligt - särskilt nu under andra säsongen och för tillfället gillar jag honom mer än Gunnar. Gunnar har tyvärr blivit lite trist, men jag hoppas det ska ändras igen. För han och Scarlett måste väl ändå bli ett par igen, så småningom, eller hur?! (NEJ, NI FÅR INTE SPOILA FÖR MIG). På bilden här ovan är det de 3 personerna som står längst till höger. Scarlett i mitten, Gunnar till vänster och Avery till höger.

Jag behövde verkligen detta just nu. Något att glädjas åt, något att längta efter som kan ge mig lite energi och välbehövliga drömmar. Och tänk, jag har 2,5 säsong till att titta på på Viaplay och sedan ska det även finnas en säsong 5 någonstans. Ååååååh vad jag hoppas att jag kommer fortsätta tycka om den och att den kommer att hålla. Snälla Nashville, håll...

Äntligen Visby

Äntligen har jag fått åka till Gotland och Visby. Första gången i mitt liv och ja, det är klart att denna stad föll mig i smaken med sin blandning av hus och ruiner, kringelkrångliga smala gator och kullerstenslagda vägar. Sen har jag ju förstås världens bästa jobb som gör att jag ALLTID får chansen att se det bästa av alla städer när jag besöker dem genom jobbet.

Denna gång var målet ett årsmöte med föreningen BARK som Norrbottens museum tillhör. Det är alltså en rikstäckande förening för oss som jobbar som byggnads-/bebyggelseantikvarier på länsmuseer. Så himla roligt att hänga med folk som har samma yrke som en själv och extra roligt för mig som ju är ensam på museet i dagsläget. Det var roligt att få träffa mina gamla kollegor från Skåne, det var roligt att få träffa folk jag bara hört namnen på innan och det var framförallt roligt att träffa folk som faktiskt var nyfikna på mig och det jag jobbat med. Vi har så olika bakgrund och expertområden och det styrs ju så mycket av vad vi får jobba med. Jag har ju jobbat otroligt mycket med Kiruna och stadsomvandlingen, så jag kan ju mycket om det, medans antikvarierna på Gotland är experter på kalk, de i Kalmar experter på väderkvarnar osv. Visby, förresten, har ca 280 byggnadsminnen...det är helt galet många. I Luleå finns 5-6 stycken. Falun - som också är en historisk stad - har 23 st. Så det var nog inte så konstigt att folk flämtade till när de hörde den höga siffran.

Men Visby är ju och andra sidan en helt makalöst häftig plats.

Lite bilder från stadsvandringen under årsmötet.

Jo, Gotland ska jag till igen, absolut, och se mer av ön. Och hur vet en om man törs lägga till vissa man pratade med på Facebook eller ej?!

Kortisar och funderingar

# Förundras fortfarande över hur folk orkar klaga och lägga så mycket energi på saker de inte tycker om. Låt oss ta melodifestivalen som ett exempel. Folk som öppet föraktar och spyr galla över tävlingen i sociala medier och på allvar tror att vi som gillar det tittar på spektaklet för att det är bra musik? Något har ni missat där och varför - som sagt - ödslar ni energi på att hata, när ni istället bara kan stänga av och respektera att folk tycker olika.

# Och apropå mello, tyckte folk verkligen att Loreen var bra på riktigt, eller bara för att det var Loreen? Jag såg inte den tävlingen och ska väl egentligen inte kommentera låten och numret, men såg det i efterhand och måste säga att jag inte hörde låten alls i det där numret och inte ens numret förstod jag mig på. När jag sedan hörde låten på Spotify så var den inte alls så bra som det gjordes sken av, ingen Euphoria alls, så jag undrar varför folk är så chockade att den inte gick vidare?!

# En annan sak jag förundras över är folks outtröttliga energi på att kommentera Sveriges insatser i Skid VM med att beklaga sig över Norge som fuskare, otrevliga, få fördelar för att de är Norge osv. Och faktum är att dessa personer till 95% är män, kvinnorna kommenterar oftast mycket snällare och berömmer våra skidåkare för deras insatser och lägger inte energi på att häckla motståndarna, medan dessa män MÅSTE hitta något att klaga på. Som den där som skrev att Sundby minsann blev slagen av en Engelsman, från England (Musgrave reds. anm) och hånskrattade. Kunde faktiskt inte låta bli att kommentera denna personen med ett påstående: "Om det är Musgrave du menar så är väl han ändå från Skottland!" Nej, det finns en anledning varför jag håller mig från dessa kommentarsfält - folks ursäkter till att kunna hata är vad som sänker detta land i botten.

# Jag tog mig iväg och dansade i helgen och är så glad för det. Fick åka med en ny bra chaufför - även om jag väl visste vem han var och har dansat med honom förut. Och jag fick en massa bra danser i Skelleftehamn. Det är lite lustigt det där; kroppen mådde inte alls bra och jag var trött, oron som jag känner just nu styr över mitt mående och det är inte alls så roligt att bli yrslig, illamående och ha skakande händer, men dansen gick så bra ändå. Särskilt foxen och det kändes såååå himla mysigt att få berömmande kommentarer som att "du flyter fram så bra" och "det är så härligt att dansa med dig". Jag råkade dock få se en liten glimt av mig på dansgolvet i en video på FB och kände bara suck - jag vill inte veta hur jag ser ut när jag dansar, för jag tror jag ser ut på ett annat vis, men får komma ihåg att folk ju känner igen den där Jennie. Jag mår så bra i min lilla dansvärld och det är en av de stora anledningarna till varför jag vill bo kvar här uppe. Jag är fortfarande så otroligt obeslutsam i min framtid.

# Apropå mitt mående så ska jag åka till hälsocentralen och ta blodtryck då mina symptom kan höra ihop med det, även om jag mest tror att det är oron som spökar. Det vore dock himlars skönt om det kunde vara något annat lättåtgärdat. Dock är det inte så konstigt att oron gör mig sjuk, jag kan inte styra över den på annat vis än att inte tänka på det, men hur länge kan man förtrycka rädslor och oro innan det säger helt stopp?!

# Skulle så gärna vilja ha en bil eller om det fanns någon som ville hjälpa mig med lite ärenden en dag. Skulle behöva skjutsa iväg en massa klädpåsar till Myrorna, bli av med mitt soffbord, skjutsa en barnstol som stått hemma hos mig i över ett år och tagit plats. Jag märker också det att det inte är en billig grej att gå ner i vikt så en måste börja köpa nya saker. Jag använder mina gamla jackor än så länge och de är så slitna och trasiga att det finns inte. Mina dansskor har också gått sönder och går på sista versen - men de är så sköna. Jag skulle behöva ha en ny dator, ny vårjacka, nya träningskläder, nytt rumsbord. Jag behöver verkligen en ny cykel. Jag vill boka resa hem till Dalarna över påsk, Örebro när syrran fyller år, Göteborg och hälsa på vännerna och Kiruna för återträff. Mina pengar räcker inte alls till detta, så hur prioriterar man? Resor brukar oftast gå först i min kö.

Jakten på lyckan

Beställde två böcker idag som jag hoppas kanske kan hjälpa mig att lista ut vad jag behöver göra för att kunna besluta mig för vad det är jag vill göra. Det låter jätteflummigt, men som jag så ofta återkommer till så mår jag inte helt bra psykiskt, jag saknar min familj mycket, samtidigt som jag tycker så himla mycket om att bo här uppe i Norrbotten också där jag faktiskt hittat stora pusselbitar av mitt liv. Det som dock gör mig så förvirrad och obeslutsam just nu är hur länge jag kan vänta med att bestämma mig? Jag vet att jag vill söderut, för händer det jag mest är rädd för - att jag aldrig kommer träffa någon att leva med - då vill jag bo nära mina syskon och mina föräldrar, för det är dem jag lutar mig emot när livet är jobbigt, när sorgerna blir stora, när ensamheten är som värst. Och någonstans så anar jag ju att det här är det viktigaste i mitt liv för att jag kanske ska känna lycka.

Så för att ta reda på vad det är jag behöver göra just nu, så beställde jag alltså två böcker som jag hoppas ska kunna reda ut detta hos mig själv.

Den första boken fick jag tips av från min kollega och goda vän Sophie från en internetsida som heter Kreativ Insikt.

Den andra boken fick jag tips på idag i en blogg som jag läser

Så ska testa dessa nu, så får jag återkomma och berätta hur det går/gick!

En ständigt pågående resa

I lördags åkte jag Tjejvasan som också var etapp 3 i den Tjejklassiker som jag och syrran utför under 2016 och 2017. Det var det loppet jag hade sett mest fram emot under denna resa och nu i efterhand så inser jag också att det utan konkurrens varit den jobbigaste etappen. Jag är inte direkt otränad, dansar ju flera gånger i veckan och har en bra - för att vara jag - grundkondition. Däremot hade jag förstås inte alls åkt så mycket skidor innan som jag hade velat. 6 mil träning i längdspåren räcker ju inte alls egentligen, men det gav mig ändå en säkerhet vad gäller att kunna stå upp, använda stavarna rätt och förstås att bromsa. Och jag hade också behövt träna styrka mera, men tiden har inte funnits denna vinter på grund av mastodontrapporten. Så inte så konstigt antar jag att kroppen när det var 9 km kvar - inte ville återhämta sig efter lite fika i Eldris. Sista milen var riktigt slitsam och när det återstod endast ett par kilometer så började vaderna hugga till av krampkänning. TACK OCH LOV så slog det aldrig över i kramp, men fortfarande idag - 3 dagar senare - så har jag ont i den ena vaden. Men jag tog mig i mål och på en bra tid av 3 timmar och 16 minuter. Faktiskt kvarten snabbare än när jag åkte Kortvasan för 4 år sedan. Så jag är jättenöjd.

Annars så hankar sig livet fram i samma gamla tempo. Jag jobbar och dansar och försöker lista ut vem jag är, vart jag vill vara och vad jag ska göra?! Har mer funderingar än någonsin kring vart jag vill vara. Trivs så himla bra i Norrbotten och Luleå och har börjat få ett socialt nätverk omkring mig som jag gillar himlars mycket. Jag har ett jobb som för det mesta är riktigt roligt, möjlighet att se och lära mig så mycket om platsen där jag bor och verkar. Samtidigt har jag familjen i söderut, jag har vänner ännu längre söderut. Det kostar så mycket pengar att resa och jag kan i princip aldrig göra någon spontan resa hem till mamma och pappa över en helg. Allt som händer i familjen nu också gör att jag vill vara närmre dem - både det glada och det mindre glada. Blev faster igen i förra veckan till en liten pojke, de andra syskonbarnen växer så det knakar, brorsan bor i Sverige igen för första gången på nästan tio år.
Någonstans snart måste jag börja värdera vad som är viktigast för mig. Ska jag vara kvar i Luleå och hoppas på att jag kan hitta lyckan här så jag ska vilja våga bo kvar? Då borde jag försöka hitta en större lägenhet, skaffa en bil (ja, det tänkte jag skaffa mig ändå) osv. Eller ska jag försöka hitta ett jobb närmre familjen? Att ha familjen nära skulle ge mig en större social trygghet att veta att jag aldrig skulle behöva bli helt ensam? Och när behöver jag ta detta beslut?

Kortisar:

# Jag ska få åka till Visby genom jobbet. Visby!!! Längtar som en tok för jag har aldrig varit där. Det ska bli såååååå otroligt spännande.

# Helgen innan Visby så ska jag också åka ner till Stockholm så jag får träffa nytillskottet och kramas med brorsdöttrarna.

# Hade också tänkt försöka åka och se John Mayer live i Stockholm i maj och då också passa på att åka hem till syrran och gratta henne och Mejen, samt hjälpa dem med att flytta till nya lägenheten.

# Syrran och jag anmälde oss också till Tjejvättern, så nu har vi ett nytt lopp att träna inför. Jag måste dock skaffa mig en cykel tills dess. Tjejvättern är ju sista etappen i vår Tjejklassiker.

# Ska också boka en resa till Göteborg, för jag saknar den staden och mina vänner nå otroligt. Ska också försöka få in en resa till Linköping här framöver och hälsa på en annan kompis som jag ser alldeles för sällan. Borde också ta mig till Kiruna här framöver och säga hej.

# Och snaaaaaaart är också mastodontrapporten klar - dokumentationsrapporten om Kiruna stadshus. Då kan jag få ett liv igen, då kan jag kanske få vila ut, då kan jag kanske få sluta tidigare någon dag så jag kan få kika på bil...

"Du kan ju alltid stanna hemma"

Livet tycks ju ha en tendens att sätta mig på prov och det flera gånger varje år. Men det är sällan jag vågar nämna detta för folk. Det är som en oskriven regel att man ska inte klaga på sitt liv för att den enda som kan göra något åt det är en själv. Ofta delar folk i sociala medier citat i stil med att man skapar sin egen lycka och förvänta dig inte att något ska hända om du inte tar tag i det själv. Så det är ju det jag gör hela tiden, sätter mig på prov, kastar mig ut där för att om möjligt hitta något som kan hjälpa mig att bli lycklig. Hur jag om och om och om igen försöker och försöker, men jag lyckas inte. Kommer på mig själv med att vakna på morgonen och fundera över om det ens är värt att stiga upp idag. Ingenting förändras ju... Så varför fortsätter vi att försöka, tröstar vi oss själv egentligen med att hoppas? Och hur länge orkar en innan man verkligen inte tar sig ur sängen på morgonen?

Jag kan ibland häva ur mig en önskan om att få lite medgång i livet eller hjälp med att ta vissa beslut och det slår nästan aldrig fel att jag då får en kommentar i stil med att det bara är jag själv som kan påverka mitt liv. Men det är ju inte sant... Alla som ens brytt sig om att lära känna mig bättre vet att beslutsfattande för mig är inte lätt. Det kan vara de enklaste saker som att välja vilken dag det är bäst att jag jobbar hemma, till vilken buss/tåg jag ska välja för att åka till Skellefteå/Kiruna?


Det är också det här som gör att jag är väldigt känslig för när planer ändras snabbt. Har jag väl tagit ett beslut så förbereder jag mig själv för det och skulle det då hända att något ändras, så tar det mig en bra stund innan hjärnan kopplar att det är ok, att det är lugnt, du kan planera för det här istället nu. Och på den tiden kan allt bli kaos.
Jag tolkar det som att den här biten av mig hör samman med att jag är högkänslig, att jag har svårt att reda ut vilka känslor det är som egentligen bråkar med mig. Lägg där till att jag är introvert. Förstå mig rätt nu - att vara högkänslig och introvert betyder inte på något vis att jag inte är social eller vill umgås med folk. Men det kräver extra mycket av mig. Det är ett större kliv för mig att ta mig över den där tröskeln och inte lyssna på rösten som säger att "du kan ju alltid stanna hemma, göra det du är bekväm med, gå i samma fotspår du alltid gjort". För samtidigt som jag alltid får bråka med denna del av mig själv, så finns en annan röst som säger att "du behöver utmana dig själv för att få kickarna du mår bra av, du behöver ge dig ut där för att känna att du göra något bra, att du kan, att du är värd något, att du är någon".

Ni kanske förstår att det här två "jagen" inte alltid fungerar så jättebra tillsammans, för den högkänsliga jag hanterar inte förändringar så bra, men den andra jag behöver förändringar för att om möjligt kunna hitta den där lyckan som jag så himla gärna vill åt.

Jag sökte ett nytt jobb i veckan. Det ligger där jag vill bo för att komma närmre min familj som jag känner det blir viktigare och viktigare att komma närmre. Samtidigt om jag får det här jobbet så skulle det innebära att jag flyttar till en ny stad igen där jag inte känner någon. Jag skulle få börja om igen. Och jag vet inte om jag orkar?! Jag vet inte om jag orkar säga hej då till alla jag lärt känna här? Att jag faktiskt börjat känna att jag fått ett socialt nätverk i Luleå som jag tycker om.


Samtidigt får jag kanske känna att det här i så fall kan bli min sista flytt på ett bra tag. Att jag kan få rota mig där och bara leva. Jag vet verkligen inte och hoppas väl någonstans att jag ska slippa ta det här beslutet, men det skulle ju också betyda att inget nytt skulle hända.

Tröttheten tar ut sin rätt. Att ständigt ständigt utmana mig själv för att kanske kanske kunna förändra något till det bättre. Men ändå slutar det med att jag alltid kommer hem själv. Att den där dagen när jag verkligen hade behövt en hjälpande hand för att jag skar mig rejält i tummen, så fick jag istället dra på mig diskhandskarna och ändå diska disken och laga klart maten... Kommer det någonsin att ändras?  Jag vet inte hur man gör...

Jag kommer förresten inte få det där jobbet för de vill att man börjar redan i mars och det kan inte jag, men jag vågade söka i varje fall.

Att leva med dålig självkänsla och dubbla budskap

Alltså jag förstår ju att jag kanske förmedlar dubbla budskap genom att jag samtidigt som jag uppmuntrar folk till att älska sig själva och sin kropp hur man än ser ut, själv valt att gå ner i vikt med viktväktarna. Framförallt eftersom jag vet att tjock inte behöver betyda ohälsosam och otränad, samt att smal inte behöver betyda hälsosam och vältränad.

Jag har ett bra exempel på nära hemmaplan på en människa som både sprungit maraton och åkt Öppet spår otaliga gånger, men aldrig varit någon trådsmal människa och hon ska aldrig vara det heller. Men något i samhället har fått henne att tro att hon inte duger, att hon inte är vacker, att hon ska se ut på något annat vis. Och jag blir så arg på detta. Inte bara för att den här samhällssynen överförts även på mig att känna att jag inte duger, men framförallt för att den här personen är otroligt vacker och omtyckt och att hon inte borde fortsätta trycka ner sig själv för att hon inte går ner i vikt. Jag skäller ut henne ibland för att hon kan börja ett samtal med att säga att hon är tjock och äcklig och ful. Jag känner igen de här orden från mig själv, jag har själv uttryckt dem otaliga gånger och hatat mig själv. Men jag är på väg upp och då ser jag även det sjuka i att ständigt tänka så här. Att känna sig värdelös, trots att man är fantastisk. Man väljer själv hur man väljer att se sig själv, men en människa med dålig självkänsla är svår att övertyga. Särskilt när man så länge stängt av en del av sig själv och blivit blind.

Att jag förbättrat min självkänsla på vissa plan, gör inte att jag än tror på att jag är vacker. För tyvärr har 20 år av att inte ha blivit sedd av dem jag vill bli sedd av fått mig att tro att ingen kommer vilja ha mig, någonsin. Jag fattar ju att jag också på grund av detta byggt en mur omkring mig som ingen vettig människa orkar riva ner och eftersom jag är blind och inte kan se om någon visar intresse så kan jag ju inte öppna upp porten heller. Det blir en ond cirkel.

Det jag vill förmedla med detta inlägg är att ni med barn ska vara så otroligt försiktiga med vad ni säger när era barn hör er. Prata inte om att gå ner i vikt när barnen hör. Kommentera inte folk på teven med elaka fördomsfulla kommentarer, utan diskutera istället med barnen om de skulle säga något "elakt" om personerna de ser.

Jag läste en gång boken Shrek för barn på en förskola jag jobbade och barnen började skratta och göra lustiga ljud när Shrek träffade sin själsfrände och uttryckte det som att de var otäcka och fula och dumma. Jag hade lätt kunnat skratta med dem och befäst deras mening om att "fula" människor är mindre värda och förtjänar inte att bli förälskade, men istället ledde jag in dem på diskussionen om att de hade hittat varandra och blivit förälskade. Barnen slutade att skratta och jag såg hur de funderade mycket och nickade, att de var missförstådda, att så klart så blev de kära och att det var helt rätt. Barnen gick efter vilan ut och började rita sina egna berättelser och jag kände mig nöjd.