Varför ska det vara så svårt att tycka om sig själv?

En av de svåraste sakerna med den här energilösheten/depressionen är att vikten går upp igen. Jag vill så himla gärna komma igång med Viktväktarna igen (har i princip inte viktväktat på ett halvår) och blir så ledsen när jag märker att kläderna blir mindre igen. Jag tappar så otroligt mycket självkänsla på en gång och då har jag ju knappt någon till att börja med. Men jag var gladare förra sommaren när jag hade gått ner som mest på denna resa. Förstå mig rätt nu. Det här är jag, det här är min resa, jag hade önskat att jag kunnat tycka om mig själv som jag såg ut, men jag gjorde inte det. Så jag vet att viktnedgång inte är nyckeln till lycka, utan nyckeln ligger i att lära älska sig själv.


Förhoppningsvis så får jag en kick nu när jag snart kommer att flytta till en ny stad och ny lägenhet. Kanske kommer det bli min nystart även när det gäller min självkänsla och träning och då kan nog viktväktandet komma igång igen. Jag måste komma igång med träningen för att bli av med depressionen, men det lutar just nu mot att jag kommer kontakta hälsocentralen igen och få lite hjälp med att komma igång med hjälp av medicin. Vi får se...


Lite andra småsaker då som jag kan använda för att längta till:


1) Om en vecka går en resa ner till Dalarna/Västmanland/Gästrikland en sväng. En långhelg som kommer innehålla uthämtning av nycklarna till nya lägenheten och börja flytta lite saker, åka med mamma och moster till Malung för att dansa, träffa syskon och syskonbarn och så förstås ska vi på Brad Paisley på måndag innan jag flyger tillbaka hem på tisdag förmiddag.


2) Den stora flytten går sedan en vecka senare och jag jobbar också min sista dag i Norrbotten. De flesta kollegorna har dock gått på semester redan, så jag har sagt hej då till de flesta. Några kommer jag hålla kontakten med, några får väl hänga med på facebook och andra ser jag antagligen för sista gången.


3) Två veckors semester innan nya jobbet startar. Kommer ägnas åt lägenhetsfix och träning, sen ska jag också försöka åka hem till Falun en sväng och passa på att gå på dans på Lilltorpet och kanske också Tyllsnäs.


4) Jag och svägerskan har planerat lite löst om att besöka Skolkloster slott för att se på Jane Austen utställningen.


5) I slutet av september så får jag åka på Byggnadsvårdskonventet i Mariestad och återse gamla kollegor och bekanta och framförallt mingla med fina timmermännen (och andra hantverkare). Men jag kommer även ha en möjlighet att lära känna nya kollegorna och även kramas med bästigaste vänner som kommer vara på samma plats.


6) Vad mer, kommer jag kanske kunna åka till Skelleftehamn på dansmara i September också...kommer jag att äntligen få träffa någon nu när jag byter plats igen? Jag tänkte ge mig in i träningsdjungeln i Västerås genom att börja springa med Run Academy, söka danskurser, kanske också testa cross-fit (mest för att det skulle vara spännande att prova).


Ps. I morgon ska jag vara med i P4 Norrbotten och prata byggnadsvård. Vi får väl se hur det går =)

Projekt "bli frisk och glad igen"

Det konstiga är att jag inte känner mig så ledsen, men å andra sidan känner jag mig inte så glad heller. Och jag märker att jag inte reagerar på samma vis som jag brukar i vissa situationer, så där ringer varningsklockorna att det är något som inte riktigt stämmer. Men nog trodde jag att den dagen det konstaterades att jag har en depression att jag faktiskt skulle gråta mer, men jag känner mig nästan otäckt tom på känslor.

Jag jagar dem däremot. De där kickarna som faktiskt får mig att känna en stund. Om det så är en låt som känns i magen...

...eller som faktiskt gör mig glad...
...som kommer ifrån en tv-serie med karaktärer som stjäl mitt hjärta och som jag känner och lever med.

Men det kommer ju inte hålla i längden. Jag fattar ju det. Snart kommer den här nykära känslan att försvinna igen och jag blir återigen tom. Jag försöker dock, jag tänker inte ge upp. Tillsammans med läkaren har jag kommit fram till att vi till en början ska testa det här med träning och även terapi över nätet, blir det inte bättre på en månad så får vi jobba vidare på annat vis. Jag ska läsa den här boken bland annat...

Min största rädsla (förutom att jag inte kommer klara av detta) är att folk ska börja behandla mig annorlunda. Jag vill inte att man ska tycka synd om mig, men jag vill inte heller att det ska bagatelliseras när jag väl väljer att prata om det, för en av anledningar till att jag hamnat här är ju för att jag INTE pratat om hur jag känner mig, känt att jag inte fått prata om det, inte vågat prata om det och framförallt för att jag varit rädd för att prata om det på grund av att jag vet att jag sällan får prata klart. Om det är något jag har lärt mig under det senaste året så är det att det är ok att inte må bra. Man ska inte försöka hantera saker ensam. Men där mina nära och kära alltid haft någon bredvid sig att prata med, så har jag kämpat själv med mina rädslor och demoner och det har blivit för mycket tillslut. Det har blivit en ond cirkel och jag hoppas att jag kan få lite lugn och ro nu, att det får bli på mina villkor en stund. Så bli inte arg på mig om jag är kort eller går ifrån eller ber er att inte prata om vissa "jobbiga" saker.

Mest av allt längtar jag efter känslan som en riktigt bra danskväll kan ge mig. Känslan av eufori och kärlek, av trygghet och lugn. I helgen är det dansmara i Skelleftehamn och jag hoppas hoppas hoppas kunna känna lite glädje när jag är där, att jag orkar bjuda upp, för en sak är säkert - jag ÄLSKAR dansen och den tänker jag INTE tappa i den här resan...