Det är en kall sommar vi har...

Sitter och lyssnar på den bästa sångaren i dansbandsvärlden (ja, kanske en av de bästa i Sverige till och med, och världen). Så är det bara, och nu har han en guldklave som bevis på det också.


Så arbetsmoralen är inte direkt den högsta just nu. Räknade ut att jag har 5 arbetsdagar kvar på detta jobbet. Känns både tråkigt och spännande samtidigt. Det ska dock bli så himlars skönt med semester nu innan nya jobbet startar. Även om det "bara" är två veckor.


Det är så kallt i Luleå att jag var beredd att ta på mig mössa och vantar i morse. Trodde inte jag skulle klaga på vädret, men det är juli nu va? Inte oktober?


Nej, det är all energi jag orkar lägga på det. Vädret. En kan inte göra så mycket åt det ändå.

Vart ska jag vara och vart vill jag vara?

Någonstans tycks jag har ställt om lite vad gäller mitt dubbelliv i Kiruna och Luleå - att det här kommer inte vara för alltid. Det känns så himla sorgligt och egentligen vill jag inte, men jag märker också hur det här livet sliter på mig. Det är inte idealt att ha två så roliga jobb i två olika städer som kräver resdagar och att jag packar, packar upp, städar, städar, handlar, handlar osv. Det sliter, varesig man vill eller inte. 

Så börjar förbereda mig nu på att efter årsskiftet så kommer det bara bli en stad, en plats, ett boende, ett liv. Så därför vill jag försöka få ut så mycket som möjligt av den tid jag har kvar i Kiruna och jobbet på kommunen - för att jobba med de här frågorna jag får på kommunen är verkligen sååå spännande och jag inser ju det, att det är det här jag vill göra i framtiden. Jobba med kulturmiljöfrågor framförallt inom stadsplanering, men även mot bygglov och allt varierat som händer mot kulturdelen av kommunen är också riktigt roligt. Så många roliga vägar att gå, så många roliga uppgifter, så många svåra saker att ta ställning till, men lista ut hur man ändå kan göra det bästa av det. Och så det ständiga konstaterandet - stadshusfolket är så trevliga att jag vet att jag kommer sakna dem massvis! Plus att inte att ha finaste Clara och Svea i närheten ❤️! 

Gjorde en lista för ett par veckor sedan där jag listade fördelarna med Kiruna mot fördelarna med Luleå - och det blev ganska talande, men förklarade också varför detta är så svårt för mig. Kanske ska påpeka att jag inte fick skriva samma sak på båda listorna. Jag har till exempel fantastiska kollegor i Luleå också.

Kiruna

Jobbet

Kollegorna 

Landskapet och närheten till fjällen (oslagbart) 

Luleå

Vännerna 

Dansen 

Närheten till dansställen som spelar bra dansmusik 

Större utbud av valbara flyg för att ta sig söderut

Shopping

Jag mår himlars bra just nu, men är trött. Dock är det skönt att vara i Kiruna utan de här turbulenta bergodalbanekänslorna som härjade stort i våras. Börjar fundera på om det inte är så hälsosamt att umgås så mycket med sig själv?! Har fortfarande vissa funderingar som ibland kan göra mig tokig, men släpper dem också fort och tittar åt ett annat håll, för kan inte slösa bort mitt liv på att undra. Livet är inte meningen att det ska vara enkelt och vad är liksom roligt med det? Utmaningar gör man växer som människa, så länge som inte utmaningarna tar livet av en. 

Kan jag bara slippa bli förkyld nu så är jag nöjd =)

Lånat instagramkonto

Har denna vecka fått låna Viktväktarna i Luleå och Bodens instagramkonto då vår coach inte hinner med och just denna vecka är i New York. Så kika gärna in och följ oss/mig där. 

Behöver sådana här dagar på jobbet ibland...

...för att komma ihåg hur roligt det egentligen är när inte nacken och långa dokument som måste skrivas ockuperar min tid.

Lunch på stan och sedan rundtur på först Bergströmska gården - byggnadsminne, och därefter Karlshälls industrilämningar. 

Bergströmska gården - en gammal handelsgård mitt i Luleå som verkligen när det är så avskalat som här är byggnadsporr för en byggnadsantikvarie. 

Lämningar efter en pappersmassafabrik från så sent som 1930-talet ute i Karlshäll. Magasinen på bilderna nedan är de sk Tyskmagasinen som har en spännande, men kanske inte så trevlig historia. 

Så en lite annorlunda dag, men ack så behövlig! 

Ändrade planer för dagen och väntande stora planer för nästa helg

Skulle egentligen har följt med kollegan och grannen med hennes döttrar till Grahns och rida idag, men knäna har ju sagt ifrån rejält och rådfrågade henne igår om just knäna arbetar mycket när en rider och så är det ju. Så beslutade mig för att stanna hemma istället. Jag vill ju inte ställa till något med dem så jag inte ska kunna dansa eller springa resten av sommaren - har ju storartade planer för sommaren.

Kanske lika bra att det blev inställt förresten - regnar riktigt mycket ute nu, såååååå mysigt. Jag ska ha fixardag här inne. Tvätta, städa och börja packa inför Kiruna. Kommande vecka kommer gå så fort: planeringsdag på kontoret måndag och tisdag, tisdagkväll tar jag tåget till Kiruna, jobbar där hela onsdagen och åker tillbaka till Luleå på torsdag och sen på fredag åker jag till Örebro och ska få krama på lilla Pyret och på lördagen fortsätter jag mot Linköping och 30-års kalas, söndagen blir det en liten roadtrip till Vadstena med vännerna innan siktet blir inställt på Hallsberg och tåg mot Arlanda och så sent flyg hem till Luleå.

Såg precis sista avsnittet på säsong 1 av Outlander. Någon som har hunnit se det? Är det bara jag som tyckte de gick lite för långt i sitt återberättande av vad som hänt Jamie?! Inte att det inte ska berättas, men det finns en gräns som jag även märkt när jag läser vissa böcker; att blir det för mycket elände eller äckel; då slutar en tillsist att chockeras över det. Tänker på den gången jag läste boken om Punken, en typisk sådan bok när en tillsist inte chockerade över något i den. Det blev lite samma känsla i Outlander idag.

I övrigt är det Mors dag idag. Kluven till dessa dagar och har de senaste åren mest använt dem till att skänka pengar till mammor som inte har det lika bra som min mamma, men samtidigt vill jag ju inte att mamma inte ska tro att jag inte bryr mig om henne, trots att jag visar det varje dag hela året. Har fortfarande hemska minnen från den gången vi glömde bort mors dag. Så något ska jag fixa! =) Och till syrran också som firar sin första som mamma!

Nytt AM ärende

För första gången på över ett år har jag startat upp ett nytt Antikvarisk medverkan ärende. En fasadommålning av en helt fantastiskt byggnad - Karlsviks gamla skola. Byggnaden ska målas om med linoljefärg och jag får vara med och dokumentera detta för länsstyrelsens räkning. Som sagt, det var så länge sedan jag gjorde något sådant här att jag nästa glömt bort vad en kan vänta sig. Mycket frågor som dyker upp allt eftersom en pratar, men också så himlars spännande.

Titta på alla fönster!

På denna bild ser ni lite av anledningen till varför byggnaden ska målas om, den bubbliga färgen, ser det ut så, då mår inte byggnaden så bra, eller rättare sagt, då släpper inte färgen ut fukten och risken för rötskador på virket under är JÄTTEstor.

Skolan är idag ombyggd till bostadsrättslägenheter. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att bo här, fick komma in i en lägenhet och kika och det blir så mysigt när en anpassar gamla lokaler för ny användning. Men först lär jag nog skaffa mig en sambo!

Så himlars skönt att det är fredag, jag ska sluta snart, flexa ut tidigare, för tycker jag förtjänar det efter de senaste mastodontjobbveckorna.

Rivningshotat i Luleå

Har blivit inblandad i flera ärenden nu med rivningshotade hus, plus att min grundanställning ju handlar om att dokumentera hus i Kiruna som just ska rivas. På de andra jobb jag haft så har jag aldrig jobbat så mycket mot kommuner och PBL som jag gör här, men det är otroligt roligt, om än deprimerande. Jag antar att jag fortfarande har som mål att få bli kommunantikvarie en dag. 

Här idag fick jag kasta iväg ett yttrande rörande Svartöstaden, hektiskt som attan och jättekänsligt. Vi kan som museum yttra oss om kulturvärden, men detta handlar också om sociala värden, säkerhet och miljö/hälsa. Svartöstaden är inte idealiskt att bo i pga av närheten till tunga industrier, men Svartöstaden är så otroligt speciellt pga av just industrierna och att stadsdelen byggdes upp som kåkstad: en av de mest välbevarade som finns kvar i Sverige idag. 

Husen vi tittar på nu, som är rivningshotade är...

...det gråa hyreshuset till höger...

...den här fina gården som kallas Ängesbygården (byggd 1899)...

...samt dessa hyreshus. 

Men det är inte bara de direkt rivningshotade husen som är i dåligt skick. Blir så ledsen av att se sådant här. 

Kiruna-Porjus-Jokkmokk-Luleå

Vi åkte tidigt från Kiruna igår (torsdag) morse. Min kollega Sophie skulle träffa designern Anna-Stina Svakko som driver företaget Astu design i Porjus, eftersom hon är med i en utställning som Sophie jobbat med som heter Inland. Så jag följde med. Den vägen mellan Kiruna och Luleå över Gällivare, Porjus och Jokkmokk är så trevlig. (Här finns förresten Reportaget om Anna-Stina från utställningen Inland som just nu finns att se i Umeå och Östersund nu, och som kommer till Luleå och Härnösand i juni.) Vi stannade där i nästan 3 timmar innan vi kände att det var dags att åka vidare. Hade så trevligt, pratade, kikade på hennes fantastiska kläder/dräkter och hörde henne berätta om hur hon försiktigt försöker utmana samiska klädtraditioner och funderingarna kring hur mycket en vågar göra det.

Det var när vi skulle åka vidare som Anna-Stina frågade oss om vi varit på Ájtte muséet, vilket vi inte hade, trots att vi hört om det mycket och var intresserade. Så Anna-Stina föreslog att vi väl kunde åka dit och käka lunch i varje fall, om vi nu inte hann titta på utställningarna någonting. Så vi åkte de 8 milen från Porjus till Jokkmokk och klev in på restaurangen där på Ájtte. När jag står i kön till kassan så vände jag min blick mot några personer som klivit in på restaurangen, får se en ljus kille som jag inser det är något väldigt bekant över. Tittar igen och vänder blicken mot vilka han hade med sig, en liten flicka och en mörk längre äldre man, som jag inser att jag också känner igen - hans far.

"C? C är det du?"
Han tittar förvånat på mig och nickar.
"Känner du igen mig?"
Han skakar på huvudet, kan inte placera mig.
"Jennie, från Hosjö, vi har gått i samma klass!"
Då trillar myntet ner och jag får en jättevarm kram. Även pappan dyker upp och kramar om mig. C är nog ännu mer chockad än mig över att träffa en gammal klasskompis i Jokkmokk när vi båda är uppvuxna nere i Dalarna. Men sanningen är ju den att skulle jag träffa en av mina gamla klassisar här uppe, så var det honom jag hade förväntat mig att se där. Jag visste att hans pappa var från Lappland, har listat ut i efterskott att han är same också. Men jag blir ändå så otroligt paff av att träffa folk jag är så bekant med på platser där jag inte förväntar mig det. Så vi fick lunchsällskap, hörde lite försiktigt om varandras liv, att han var gift och hade en dotter (som var den lilla flickan som var med på lunchen), hur de precis hämtat pappan från flyget i Luleå och att han bodde kvar i Falun. Vidare visade sig C vara gift med en arkeolog (som alla arkeologkollegorna på jobbet visste väl vem det var och tyckte det var jättehäftigt att jag gått i samma klass som hennes man) och han jobbade själv i skogen. Han berättade också hur han precis var på väg och skulle flytta ett timrat hus, trodde jag skulle gilla det - och det hade han ju rätt i. Lite försiktigt sa vi det att skulle jag hamna i Jokkmokk någon mer gång, så fick jag gärna höra av mig, och faktiskt skulle jag nog göra det då. C är verkligen en av dem som jag inte har några tråkiga minnen med. Vi var kanske inte kompisar heller egentligen, men i och med att han bodde granne med min dåvarande bästa vän, så blev han ändå en stor del av min barndom.

Nå utställningar på Ájtte han vi dock tyvärr inte besöka denna gång, men det ska vi definitivt se till att göra. C´s dotter berättade att de har ett rum där en kan låtsas att de åker helikopter - jag antar över fantastiska fjällandskap. =) 

Vi var nog hemma i Luleå igen strax före fyra på eftermiddagen. Jag lämnade av Sophie vid bussen och åkte själv till jobbet en stund där det bara var att lassa ur och sedan följa med resten av kollegorna ut på middag. Passade bra eftersom jag ändå inte hade något hemma. Men oj vad trött jag var, och fortfarande så chockad över mötet med C. =)

Idag är det fredag och helgen kommer att gå i dansen tecken. Foxkurs lördag och söndag och så dans till Finix på söndag kväll. Då får jag verkligen testa nya dansskorna.

Vad gör ni i helgen då?

Lyxproblem

Här sträcker jag ut en hand till alla er som känner er berörda av detta egentligen angenäma problem, för jag vet inte hur jag ska lösa detta och vill höra hur ni själva känner för idén, om ens intresse finns. Kommentera här på bloggen eller i kommentarsfältet på Facebook.

Jag fyller 35 år i sommar (närmare bestämt den 14 augusti) och skulle så gärna - för en gångs skull i mitt liv - vilja ha ett kalas/fest för mina närmaste vänner och närmaste släktingar. Jag skulle vilja samla alla jag tycker om till mat, dricka och kanske även locka till lite dans, men även en massa annat skoj som quiz och gamla minnen prat. Som sagt, bara på spån nivå ännu.

Kruxet är ju dock det här att ni är så utspridda. Från Göteborg i söder till Kiruna i norr. Vart tusan placerar jag denna fest och trist nog, men viktigt för mig att veta, är ni beredda att resa för att komma på denna fest? För jag vill inte planera något utefter någons önskemål och sedan väljer personen att inte komma (vilket jag tyvärr sett ske flera gånger). Alternativen är i dagsläget Luleå eller Dalarna (vart vet jag inte, finns en hel bunt alternativ, Hosjö kanske, eller direkt vid en sjö någonstans).

Om det blir i Luleå så kommer definitivt dans få någon del, eftersom det ju är här jag har mina dansvänner (dit även Sophie och Clara tillhör som också är mina kollegor/vänner), men det är även här jag har mina nuvarande kollegor. Om det så är att vi har fest på ett ställe och de som vill åker och dansar sen, eller dansar på festen.

Om det blir i Dalarna så finns släkten runt hörnet och vännerna söderifrån skulle ha lättare att ta sig upp, men jag vet att flera av mina vänner uppe i Norr-/Västerbotten som har familj troligtvis skulle ha mycket svårt att komma ner. Dock finns det alla möjligheter till hjälp med boende här. 

Det känns så jäkla trist för jag vill att alla ska kunna komma, och så mycket vänner har jag inte så jag skulle kunna motivera att ha två fester egentligen! 


Så det är därför jag vänder mig till er nu: hur många vill komma vart det än hålls? Och hur många annars föredrar vilken stad?


Ett andra alternativ skulle ju förvisso kunna vara att ha den stora festen i Dalarna och sen, i så fall, anordna en middag med efterföljande danskväll någon helg senare uppe i Luleå-trakten om det är så att folk inte kan ta sig ner, och alternativ finns ju då också för sörlänningarna att komma upp till Luleå om de inte kan komma på stora festen.


Eller har ni något annat fantastiskt förslag på hur jag kan lösa detta?!

Snö i stora lass

...och även folk som bott här hela sina liv är förvånade över hur mycket snö som kan komma! Jisses vad snö det är i Luleå! Helt galet och jag tycker det är skithäftigt! Ljuger inte om jag säger att det är minst 2 meter snö, och snö/ploghögarna ska vi inte prata om! Så jag visar er några bilder istället! 😜

Fredagstrött

Hur jag än försöker och tycker och tänker att jag ska ta en tidig fredag, så står jag ändå här nu och inser att klockan är tio i fem! Tiden går så jäkla fort och särskilt nu när jag har OTROLIGT mycket att göra. Jag och Sophie hade ett litet avstämningsmöte igår och vi räknade samman att det "bara" är drygt 5 veckor innan dessa rapporter ska vara färdiga och jag ser fortfarande inte slutet på dem. Jag skriver och skriver och inser att det jag skriver ibland är urdåligt skrivet, men samtidigt så vill jag ändå tro att får jag ner ett skelett så kommer det vara enklare att redigera i det sen och kunna få det till en flytande och intressant text. Jag ska rå det här i hamn, självklart ska jag det, men det är också nu som jag står här och känner att va fasen lyssnade jag inte på Claras råd i somras och gjorde mer på matriserna!!! Förvisso skulle jag nog med mina timmar kunna jobba mars ut också med rapporten, men vi har satt en deadline i februari med LKAB nu, och då ska det vara klart. Museets anseende hänger ju på det här också! Deadlines är verkligen döden för personer med stressymptom.

Kollegan Olof satte upp ett papper med texten "Don't panic" när jag berättade detta på veckomötet idag. Den var till för honom och en artikel han skriver egentligen, men passade lika bra för mig. Dock känner jag mig faktisk lugn, jag kan verkligen inte göra mer än mitt bästa. Att jag ändå fått så mycket gjort denna vecka trots jetlag, är jag otroligt stolt över. Så jag ser fram emot helgen nu.

Jag ska i helgen:

# Tvätta och städa upp i lägenheten (dammig som tusan).

# Handla och laga matlådor så jag har nästa vecka, i varje fall ett par dagar, för får Linas matkasse på måndag också!

# Försöka ta mig iväg och träna ett pass, om det så "bara" blir en runda på löpbandet för att alla pass är fullbokade.

# Sen ska jag kika på de två första avsnittet på säsong 2 av the Musketeers som har börjat. Hoppas verkligen att den serien håller i denna säsong också. Slutade ju så himla spännande.

Annars så har jag kommit in på fortsättningskurs på buggen och den startar den 25/1. Jag ska börja på kundaliniyoga här i Luleå och ska testa på det för första gången nu på onsdag. Den 28 januari far jag till Stockholm på Konståknings EM, ska bli jkätteroligt, men däremot trist nog så har min kompis tvingats ställa in på grund av oförutsedda saker. Så vet ni någon, eller vill du följa med mig på onsdagens kortprogram i isdans och herråkning och finalen på isdansen på torsdagen, så får ni JÄTTEGÄRNA hänga med. Behöver självklart inte betala fullpris på biljetterna.

Men nu ska jag åka hem. Köpa med mig sushi och åka hem och kika på På Spåret - älskade program!

Hur ser er helg ut?

Lucka 4; En bild du tog när du kände dig sorgsen

Lucka 4 i Emily Dahls alldeles lagomt utmanande (för mig), men fantastiska julkalender om "Året som gått"!

Lucka 4; En bild du tog när du kände dig sorgsen

Jag flyttade till Luleå i maj i år. Efter att ha bott i Skara i ett år så var det som att komma till en metropol när jag kom hit, för här fanns det saker att göra och tillskillnad mot de två senaste ställena jag bott så hade jag också en god vän här. Förvisso var det hennes jobb jag skulle ta över och hon skulle flytta till Kiruna, men hon fanns här, hela min första månad och även efter det till viss del (ska och hälsa på henne i helgen och det ska bli himlars kul).

Bilden togs en kväll under Luleå hamnfestival i juli där vi kom att sitta ett gäng människor först vid en grillplats där vi åt och drack och senare på Båten. Det var jag, min kompis och en bekant till min kompis som hade sitt barndomskompisgäng med sig. Hänger ni med? Jag kände i varje fall bara en person och min kompis kände bara två personer. Men där hon är söt, charmig och fin, är jag lugn och vet också av erfarenhet att hur mycket jag än ler och är glad, försöker vara med i samtalet, så kommer ingen ta kontakt med mig - den typiska osynliga fula dockan (utan självkänsla). Kompisen lyckades dock charma en av killarna i gänget och försökte halvhjärtat få in mig i samtalet, men nej, jag försöker inte ens, vet hur det är när en karl bara har ögon för en person.

Jag har ALDRIG känt mig så ensam i hela mitt liv som jag gjorde den här kvällen. När jag får den känslan så är den också svår att stoppa och demonerna sköljer över mig. Minnen efter minnen om kvällar som slutat i tårar kom tillbaka, kvällar där jag hoppats och önskat, men som fallit pladask.

Den kloka delen i mig vet att det inte var mitt fel, ett tight kompisgäng som inte ville lära känna någon mer ska en inte och vill jag inte ge mig i kast med, med det är minnena som är värst tror jag! Att jag hade glömt bort den där känslan av känna mig i vägen, som att jag var ett nödvändigt ont, som om jag trängt mig på.

Men jag gjorde en sak den här kvällen som jag inte gjort förut, och som till viss del tröstade mig med vetskapen att kanske håller jag på att bli starkare -  jag berättade detta för min kompis. Jag sa till henne att "jag har inte kul och tänker gå", vilket det visade sig att hon mycket väl förstod och stöttade mig. Att jag vågade och jag fick höra att det var ok, det kan vara något av de modigaste jag gjort.

Trots att kvällen slutade bra, så är mina demoner inte att leka med, och det blir oftast tio gånger värre när jag är trött. Nerstämdheten försvinner inte enkelt!

Julmarknad på byn

Tog några bilder från julmarknaden på muséet i helgen i varje fall där jag jobbade som tomtenissan Kerstin, som var väldigt trött ibland och somnade i tid och otid, ibland med hjälp av den magiska sovmössan! Hade riktigt roligt mestadels (lördagen var liiiite seg, men söndagen gick av bara farten), pedagogerna jag jobbade med är så himlars duktiga och vansinnigt roliga emellanåt. Har skrattat så jag gråtit emellanåt!!!

Här kommer i varje fall några bilder från dagarna!!!

Min outfit för marknaden!!! Står Kerstin på förklädet, därav mitt namn.

Under lördagen då det inte var så mycket folk. Där borta i huset satt tomtemor och tomtefar och samlade in barnens önskelistor!!!

Mitt i bilden står duktiga pedagogen Ida som spelade tomtenisshen Fjant som verkligen inte var särskilt bra på att gissa vad barnen ville ha i julklapp! Och om det är någon vet hur en "ullar höns" eller "krattar gran" - så kan ni gärna få berätta det för mig!

Inne i stugan hos tomtefar och tomtemor!!!

På söndagen var det marsinpangrisetillverkning på muséet med personalen som hjälpredor. Jag smet upp på min korta lilla rast för att se hur det gick för gänget!!!

Skymning bakom museibyggnaden!!!

Vinter - var här nu!

Det föll en massa fin snö igår! Åh, vad jag hoppas den får vara kvar nu!

Jag låg hemma mest hela dagen och läste! Den där boken är rätt så fantastisk än så länge! Hoppas den håller! 

Sen åkte jag på dans i Pite! Det var mestadels roligt! Idag är jag trött och har migrän! Den här kroppen är inte van vid att vara uppe till 3 på nätterna längre :-)! Så jag tittar på Sleepy Hollow och dricker julmust! 

Dans dansare dansast

Folk blir lite förvånade och förvirrade när jag säger att jag vill bo kvar i Luleå ett tag och att dansen är en stor anledning till det!

"Du kan ju dansa överallt och de är bättre på bugg söderut" eller "det är faktiskt rätt svårt att komma in i danssvängen här uppe"!  

Jag försöker förklara mig, men hittar sällan orden som gör det! Vill inte börja om! Jag har fått in en fot! Jag trivs här! Bodde ju i Skara förut, Luleå är ju en metropol i jämförelse! 

Jag tror att det enklaste egentligen borde vara att förklara att jag mår så himla mycket bättre än jag gjort på länge här uppe och jag skyller mycket av det på dansen! Att nu när jag vågat ta steget här, utmana mig själv och min rädsla och blyghet, så vill jag fortsätta! Jag har ju nyss börjat! 

Men jag trivs också verkligen bra i Luleå! Det ska ni veta!!!

I helgen var det ju Halloween och Alla Helgona. I år blev Halloween-firande för min del då jag var bjuden ner till Skellefteå på Halloweendansparty. Fick även träffa fina kollegans sambo och barn, så skönt med lite liv omkring mig för en gångs skull. Jag hade ju siktet inställt på att klä ut mig till Mavis, Draculas dotter i Hotel Transylvania och vet inte om jag egentligen var ett dugg lik henne, men kläderna var då rejält bekväma och jag hade peruken på mig länge också!

Hade riktigt roligt, fick dansa både bra och mindre bra danser, men titta på desto fler duktiga dansare och drömma mig mot en tid när även jag kan tänkas möjligen kunna dansa så där.

 

(Tittar redan på nästa gång jag ska få komma ut på dans)