torsdag 4 december 2014

Lucka 4; En bild du tog när du kände dig sorgsen

Lucka 4 i Emily Dahls alldeles lagomt utmanande (för mig), men fantastiska julkalender om "Året som gått"!


Lucka 4; En bild du tog när du kände dig sorgsen
Jag flyttade till Luleå i maj i år. Efter att ha bott i Skara i ett år så var det som att komma till en metropol när jag kom hit, för här fanns det saker att göra och tillskillnad mot de två senaste ställena jag bott så hade jag också en god vän här. Förvisso var det hennes jobb jag skulle ta över och hon skulle flytta till Kiruna, men hon fanns här, hela min första månad och även efter det till viss del (ska och hälsa på henne i helgen och det ska bli himlars kul).

Bilden togs en kväll under Luleå hamnfestival i juli där vi kom att sitta ett gäng människor först vid en grillplats där vi åt och drack och senare på Båten. Det var jag, min kompis och en bekant till min kompis som hade sitt barndomskompisgäng med sig. Hänger ni med? Jag kände i varje fall bara en person och min kompis kände bara två personer. Men där hon är söt, charmig och fin, är jag lugn och vet också av erfarenhet att hur mycket jag än ler och är glad, försöker vara med i samtalet, så kommer ingen ta kontakt med mig - den typiska osynliga fula dockan (utan självkänsla). Kompisen lyckades dock charma en av killarna i gänget och försökte halvhjärtat få in mig i samtalet, men nej, jag försöker inte ens, vet hur det är när en karl bara har ögon för en person.

Jag har ALDRIG känt mig så ensam i hela mitt liv som jag gjorde den här kvällen. När jag får den känslan så är den också svår att stoppa och demonerna sköljer över mig. Minnen efter minnen om kvällar som slutat i tårar kom tillbaka, kvällar där jag hoppats och önskat, men som fallit pladask.

Den kloka delen i mig vet att det inte var mitt fel, ett tight kompisgäng som inte ville lära känna någon mer ska en inte och vill jag inte ge mig i kast med, med det är minnena som är värst tror jag! Att jag hade glömt bort den där känslan av känna mig i vägen, som att jag var ett nödvändigt ont, som om jag trängt mig på.

Men jag gjorde en sak den här kvällen som jag inte gjort förut, och som till viss del tröstade mig med vetskapen att kanske håller jag på att bli starkare -  jag berättade detta för min kompis. Jag sa till henne att "jag har inte kul och tänker gå", vilket det visade sig att hon mycket väl förstod och stöttade mig. Att jag vågade och jag fick höra att det var ok, det kan vara något av de modigaste jag gjort.

Trots att kvällen slutade bra, så är mina demoner inte att leka med, och det blir oftast tio gånger värre när jag är trött. Nerstämdheten försvinner inte enkelt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Fullspäckad helg i bergslagen

Det var planerat sedan länge att jag skulle åka hem till Dalarna den förra helgen. Tanken var från början att jag skulle ha mina semestervec...