Äntligen Visby

Äntligen har jag fått åka till Gotland och Visby. Första gången i mitt liv och ja, det är klart att denna stad föll mig i smaken med sin blandning av hus och ruiner, kringelkrångliga smala gator och kullerstenslagda vägar. Sen har jag ju förstås världens bästa jobb som gör att jag ALLTID får chansen att se det bästa av alla städer när jag besöker dem genom jobbet.

Denna gång var målet ett årsmöte med föreningen BARK som Norrbottens museum tillhör. Det är alltså en rikstäckande förening för oss som jobbar som byggnads-/bebyggelseantikvarier på länsmuseer. Så himla roligt att hänga med folk som har samma yrke som en själv och extra roligt för mig som ju är ensam på museet i dagsläget. Det var roligt att få träffa mina gamla kollegor från Skåne, det var roligt att få träffa folk jag bara hört namnen på innan och det var framförallt roligt att träffa folk som faktiskt var nyfikna på mig och det jag jobbat med. Vi har så olika bakgrund och expertområden och det styrs ju så mycket av vad vi får jobba med. Jag har ju jobbat otroligt mycket med Kiruna och stadsomvandlingen, så jag kan ju mycket om det, medans antikvarierna på Gotland är experter på kalk, de i Kalmar experter på väderkvarnar osv. Visby, förresten, har ca 280 byggnadsminnen...det är helt galet många. I Luleå finns 5-6 stycken. Falun - som också är en historisk stad - har 23 st. Så det var nog inte så konstigt att folk flämtade till när de hörde den höga siffran.

Men Visby är ju och andra sidan en helt makalöst häftig plats.

Lite bilder från stadsvandringen under årsmötet.

Jo, Gotland ska jag till igen, absolut, och se mer av ön. Och hur vet en om man törs lägga till vissa man pratade med på Facebook eller ej?!

Vart ska jag vara och vart vill jag vara?

Någonstans tycks jag har ställt om lite vad gäller mitt dubbelliv i Kiruna och Luleå - att det här kommer inte vara för alltid. Det känns så himla sorgligt och egentligen vill jag inte, men jag märker också hur det här livet sliter på mig. Det är inte idealt att ha två så roliga jobb i två olika städer som kräver resdagar och att jag packar, packar upp, städar, städar, handlar, handlar osv. Det sliter, varesig man vill eller inte. 

Så börjar förbereda mig nu på att efter årsskiftet så kommer det bara bli en stad, en plats, ett boende, ett liv. Så därför vill jag försöka få ut så mycket som möjligt av den tid jag har kvar i Kiruna och jobbet på kommunen - för att jobba med de här frågorna jag får på kommunen är verkligen sååå spännande och jag inser ju det, att det är det här jag vill göra i framtiden. Jobba med kulturmiljöfrågor framförallt inom stadsplanering, men även mot bygglov och allt varierat som händer mot kulturdelen av kommunen är också riktigt roligt. Så många roliga vägar att gå, så många roliga uppgifter, så många svåra saker att ta ställning till, men lista ut hur man ändå kan göra det bästa av det. Och så det ständiga konstaterandet - stadshusfolket är så trevliga att jag vet att jag kommer sakna dem massvis! Plus att inte att ha finaste Clara och Svea i närheten ❤️! 

Gjorde en lista för ett par veckor sedan där jag listade fördelarna med Kiruna mot fördelarna med Luleå - och det blev ganska talande, men förklarade också varför detta är så svårt för mig. Kanske ska påpeka att jag inte fick skriva samma sak på båda listorna. Jag har till exempel fantastiska kollegor i Luleå också.

Kiruna

Jobbet

Kollegorna 

Landskapet och närheten till fjällen (oslagbart) 

Luleå

Vännerna 

Dansen 

Närheten till dansställen som spelar bra dansmusik 

Större utbud av valbara flyg för att ta sig söderut

Shopping

Jag mår himlars bra just nu, men är trött. Dock är det skönt att vara i Kiruna utan de här turbulenta bergodalbanekänslorna som härjade stort i våras. Börjar fundera på om det inte är så hälsosamt att umgås så mycket med sig själv?! Har fortfarande vissa funderingar som ibland kan göra mig tokig, men släpper dem också fort och tittar åt ett annat håll, för kan inte slösa bort mitt liv på att undra. Livet är inte meningen att det ska vara enkelt och vad är liksom roligt med det? Utmaningar gör man växer som människa, så länge som inte utmaningarna tar livet av en. 

Kan jag bara slippa bli förkyld nu så är jag nöjd =)