Best of opublicerade blogginlägg...

Jag vet inte hur många gånger jag har startat ett blogginlägg, men inte skrivit klart det de senaste månaderna. Finns många små guldkorn där, men mycket av det jag vill berätta kräver också lite förklaringar och tankar, för saker är inte alltid lätt att förstå sig på. Tänkte ändå att jag kan dela med mig lite av små citat från de opublicerade inläggen så ni vet vad ni kan vänta er här framöver - om jag tar tag i bloggandet igen.


29/5-2017


"Jag tycker verkligen det är otäckt skrämmande hur världen förändras så snabbt och att ingen verkar vilja se det, utan lever på i samma tempo, med samma själviskhet och tror att saker nog kommer rätta till sig snart. Det borde väl till och med den mest enfaldiga människan fatta att ingenting kommer att bli bättre om man själv inte ser till att göra det bättre."


2/5 - 2017


"Minns ni vad jag skrev sist i det förra blogginlägget? Att det jag mest önskade just nu var att få en sådan där magiskt bra danskväll - för att jag verkligen saknat den där känslan av att sväva på moln och att det börjat göra mig riktigt rädd att jag inte längre blev lika glad av saker som jag tidigare blivit jätteglad av. Faktum är att jag fick den i helgen - närmare bestämt i lördags, men god hjälp av en superkul danskväll även i fredags. Dansmara på Rotan i Skelleftehamn och såååå många duktiga dansare där. Fredagen var verkligen skoj och jag fick flera bra danser redan då, men lördagen...aaaaah...det är så svårt att förklara utan att bli jätteklyschig, men jag flöt seriöst på moln ett tag där. Fick lov att sätta mig ner och andas en stund - för vad tusan hade jag just varit med om?"


11/4 - 2017


"Så jag har alltså fått nytt jobb i Västerås. Det är både med glädje och vemod som jag tagit detta beslut. Som ni som känner mig väl och ni som följt bloggen ett tag vet, så har jag varit väldigt förvirrad då jag inte kunnat reda ut vad jag vill och vart jag vill bo, men i slutändan så är det ju alltid önskan om att få komma närmre familjen som vägt tyngts. Så när det här jobbet dök upp på Platsbanken - en fast heltidstjänst i Västerås - så kunde jag inte INTE söka det. Jag hade däremot inga större förhoppningar om att få det, men kände att jag kan ju försöka ändå, uppdatera min CV och mitt personliga brev och faktiskt börja leta lite försiktigt för att så småningom kanske hitta det där jobbet. Men det gick alltså båda snabbare och bättre än jag någonsin hade kunnat tro. Jag skickade in ansökan den sista dagen, blev kallad på intervju och var på den i samband med att jag ändå var i krokarna då när jag var i Stockholm och Visby i mitten av mars (en svår intervju med många tänkvärda och svåra frågor) och ett par veckor senare så blev jag erbjuden tjänsten."


3/4 - 2017


"När man börjar bli trött på att vara trött, då är det dags att ta tag i eländet och ringa till en läkare för att få hjälp med att ta reda på varför jag mår som jag mår. Jag har några gissningar på vad det kan vara för orsaker:
1) Utmattningssyndrom - även om jag inte har någon som helst ångest att åka till jobbet, så gör tröttheten mig stressad över att jag inte kan göra mitt arbete ordentligt. Tröttheten har smugit sig på det senaste halvåret, men efter jul har den gått över i att jag blir helt matt och trött innan dagen är över. Huvudet är tungt, ögonen bråkar med mig så jag inte kan läsa på en dator eller en text utan att det börjar flimra framför ögonen. Huvudvärken som dyker upp är ovanlig, eftersom jag väldigt sällan har ont i huvudet annars, med undantag för ett par migränanfall under ett år."


30/3 - 2017


"Gjorde en sådan här klimattest om hur stor påverkan jag genom sättet jag lever sätter på världen och det kändes inge roligt. I de mesta så sköter jag mig bra, jag äger ju ingen bil, bor litet osv osv. MEN det enda tipset jag fick var att "dra ner på flygresor" och då drar jag ändå ner på dem själv också genom att försöka åka tåg antingen en av vägarna, eller som jag gjort nu senaste - åkt tåg till och från och så kan jag flyga till och från en annan gång. Jag kan dock tycka att är otroligt orättvist för oss som bor långt bort och som vill bo i denna landsände, att vi dels ska förlita oss på tåg som är gamla, slitna och ibland äckliga och även en järnväg som det inte satsas på, där politikerna om och om igen bortprioriterar oss och där en botniabana tycks längre och längre bort. Varför inte istället satsa på att göra flyget miljövänligt? Jag tror inte på att vi någonsin kommer kunna locka bort folk från att resa. Alldeles för många lever för detta. Man jobbar på trista jobb för att kunna åka iväg på fantastiska upplevelser."


25/1-2017


"En sak jag märkt på senare tid är att feminismen oftast beskylls vara orsaken till saker i samhället som inte alls beror på feminismen. Bara här igår så såg jag en person skriva om det faktum att folk inte reser sig upp på fullsatta bussar och andra kollektivresemedel när äldre, gravida, skadade eller funktionsnedsatta människor kliver på och skulle behöva sittplatser. Detta beskyllde då en person på feminismen. Jag kände att jag verkligen ville skriva tillbaka att inte beskylla feminismen för människors lathet och egoism, att jag är feminist och reser på mig om någon av ovanstående skulle kliva på. Jag har också sett den här sortens beteende på bussar och blivit fly förbannad, men jag kan säga er att det inte är feministerna som inte reser sig."


24/1-2017


"En av de mer stressande saker jag vet är att ringa till folk jag aldrig har ringt till förut, eller ibland också folk jag ofta ringt till, eller egentligen plocka upp telefonen och ringa överhuvudtaget. Jag har med andra ord telefonskräck och har aldrig egentligen känt mig bekväm med detta. Jag jobbar med ett yrke som innebär en hel del telefonsamtal, men ändå inte allt för många och ofta kan jag välja att skriva ett mail istället. Dock har jag en väldigt ingrodd tanke som säger att det är ringa man ska göra i första hand, att det är det som är det trevligaste, det mest proffsiga, det enklaste...men är det verkligen det? Mer och mer sen jag börjat prata om det här problemet så inser jag ju att jag inte är ensam om detta, att det kanske inte alls är bäst att ringa vad gäller vissa frågor, att vad gäller svar på frågor så kan det faktiskt vara bättre att få dem nerskrivna på mail, än muntliga återberättade över telefon. För då finns de där, svart på vitt. Jag tröstar mig med det när jag försöker komma anledningar varför jag inte ska ringa till den där personen som jag inte vet vad jag ska fråga, men vet ungefär vad jag vill ha för svar tillbaka. Å andra sidan finns det ju ingen bättre känsla än när man ringt det där samtalet...men usch vad jag avskyr att ringa..."


12/1-2017


"Har aldrig sett det roliga i folk som gör sig illa, därav trycker jag bort alla sådana inlägg som visar dessa videosar på facebook. Det är en sak att vara klumpig, ramla och en ser att den det drabbar inte råkar så illa ut/skäms osv, men när folk verkligen gör sig riktigt illa - det är INTE kul."

"Jag ser inte PK som ett skälls ord, är stolt över att försöka sträva efter att vara det själv. "

"Är helt fascinerad av dansvideosar där män är både förare och följare."

3 saker jag --->

3 saker jag ser fram emot

✎ resan till Örebro i november.
✎ danskvällarna i Skellefteå i november och december
✎ fira julafton med HELA familjen 

3 saker jag fasar för
✎ sjukdomar
✎ stressympton
✎ hat

3 saker jag gillar
✎ att dansa
✎ god mat
✎ mina syskonbarn

3 saker jag inte gillar
✎ Kirunas isvindar
✎ Rasister
✎ mina demoner

3 saker jag vill
✎ nå målvikt och hålla den
✎ få bli lyckligt kär
✎ åka till Skottland

3 saker jag borde
✎ skriva klart min kandidatuppsats
✎ köpa bil
✎ skaffa nytt träningskort

3 saker jag kan
✎ köra bil
✎ laga mat
✎ dansa (för att alla sa det på Facebook så jag antar att jag faktiskt kan det)

3 saker jag inte kan
✎ ha stökigt i köket när jag ska laga mat
✎ ha mörkt i rummet när jag ska jobba
✎ flirta

3 saker jag har på hjärnan
✎ funderingar kring vart jag egentligen vill vara/bo/leva?
✎ vad det är för fel på mig?
✎ varför är jag så trött?

3 saker jag pratar om ofta
✎ mina syskon och syskonbarn
✎ dans
✎ mitt jobb

3 saker jag önskar mig
✎ en danspartner
✎ en större lägenhet
✎ kärlekspartner

3 saker jag blir lugn av
✎ dans
✎ yoga
✎ prata med mamma/syrran

3 saker jag blir stressad av
✎ konflikter
✎ när planer ändras snabbt
✎ när jag ska göra något jag aldrig gjort förut och inte kan förbereda mig inför för det

3 saker jag ska göra i helgen
✎ läsa
✎ packa
✎ sova

3 saker jag gjort den senaste veckan
✎ jobbat
✎ varit på stadshusfest
✎ tvättat

Inte i toppform i dagsläget

Har känt mig liksom loj och uppgiven idag. Jag tycks glömma saker sekunden efter att de sägs, kommer förvisso på det mesta tillsist ändå när jag sätter mig och skriver rent det jag kommer ihåg, men det känns ändå inte så där himlars bra. Tillät mig att sova en timme längre än vanligt i morse för att jag vaknat mitt i natten pga stress i kroppen, så jag inser ju att jag kanske inte är i toppform i dagsläget. Men det är en konstig känsla jag har. För jag känner mig inte ledsen, jag har egentligen ingen oro i kroppen - mår, förutom en mage som inte gillar mig just nu (vet inte om det var mitt försök att inte äta mjukt bröd på 10 dagar som ställt till det), bra. Jag är trött, men har tagit mig tid varje dag och tränat yoga, så pass att jag har lite smått träningsvärk varje dag - vilket jag gillar. För det innebär ju att träningen tar. Men ändå sitter jag här nu och orkar inte riktigt tänka alls. Jag längtar efter sängen, efter att få sova. Jag är otroligt godissugen trots att jag nyss ätit en smörgås. Sitter i en av de stora salarna på Folkets hus i Kiruna och ska snart få lyssna på ännu en författarföreläsning.

Förlåt alla kollegor om jag inte tycks lika glad och med de här dagarna, jag gillar ju er alla så himla mycket, men börjar fasa för att jag snart måste säga hej då. Min ovisshet över vart jag vill vara är inte heller kul att brottas med. För jag är så himla osäker på om det är här jag ska vara. Jag är rätt säker på att det inte är Luleå i varje fall, men jag tror inte det är Kiruna heller - så vart ska jag vara? Vart vill jag bo? Vad är viktigt för mig? Vad värderar jag mest i livet just nu?

Bara leva ett tag som jag vill...

Fy fasen vad jag bara skulle vilja skita i typ allt just nu och bara leva som jag vill ett tag.

• Inga måsten.
• Ingen ångest för att jag än en gång tycks tappat räkningen med VV och verkligen inte orkar ta tag i det heller.
• Bara slippa älta saker jag inte orkar älta om, men som varit med så länge att det automatiskt dyker upp ändå (särskilt trött på detta är jag och halvt bitter, vilket kanske är en bra sak, för just nu orkar jag inte ens älta detta).

Ibland orkar man helt enkelt inte med sig själv och det är väl då som en paus verkligen borde vara en bra idé. Så det kanske är en fantastisk timing att jag ska till Stockholm i helgen och umgås med bästaste lillasyster, bo på hotell, äta en massa god mat och gå på bio. Förstås ska vi springa den där milen på söndagen också - men det panikar jag ingenting över för turen ser så trevlig ut och jag fick mina startuppgifter på mejlen idag och där står ju allt sådant där som jag funderat över. Som vart man lämnar sina överdragskläder och saker. Antar att jag och syrran ska bestämma oss för om vi duschar direkt efter loppet eller om vi åker till hotellet och duschar där, innan vi än en gång beger oss iväg för att äta något gott innan jag ska vinka av henne på tåget på söndagkväll.

Jag är riktigt glad att jag har flera sådana här fullspäckade helger inplanerade nu här framöver. Om drygt två veckor är det dags för dansmara i Skellefteå och om drygt 4 veckor är det dags för dansmara i Gävle. Om 5 veckor åker jag till Kiruna trots att det är Lule-vecka för att gå på den beryktade stadshusfesten. Om 8 veckor ska jag till Örebro och på Superfoxweekend, men eftersom det är till Örebro jag ska så kommer det också bli moster och systermys. Jag och syrran bestämde igår att vi bokar biljetter för att se John Lindbergs trio - som bara råkade spela i Örebro samma kväll som jag kommer dit och eftersom varken jag eller syrran faktiskt sett en hel spelning med dem (bara på stora torget i Falun flera gånger när det varit gratis) så passar vi på. Plus får äta god mat och snacka skit och umgås som de bästaste vi är. Och vet ni vad - om typ 13 veckor är det jul.

Och vi fick också reda på något annat riktigt spännande här i veckan - men det återkommer jag till lite senare när det blivit mer officiellt.

Jag får passa på, för fick också reda på något idag som inte kommer vara positivt för mig och risken är stor att det kan komma att bli tårar här framöver. Jag vill inte att saker ändras, jag vill inte behöva känna dåligt samvete för saker jag inte kan och ska göra något åt. 

Så glad att jag idag fått spendera mkt tid med och lärt känna bättre en riktigt bra och supersnäll människa som inte tycks ha något emot att jag ibland tycks prata lite för mycket. För jag skulle ju sluta bry mig va???!!! Sluta bry mig om att jag undrar hur andra bryr sig och uppfattar mig. Jag är ju jag och kan inte va någon annan. 

Jättetrött nu och dags att kanske göra sig färdig för sängen. Hade en så himla mysig dröm i natt, kan ta den igen i natt faktiskt 😜

Saker jag drömmer om just nu...

Så här dagarna efter min födelsedag och veckan efter att semestern slutade så börjar tankar att fara fritt inom mig och funderingarna härjar.

Vad vill jag göra med mitt liv och hur tar jag mig dit?

Just idag är drömmarna långt borta och jag har faktiskt ingen aning om vart jag ska börja. Låt oss tänka oss detta scenario om några år ändå:

# Jag har en gård någonstans i kanske Hälsingland/Dalarna/Närke/Västmanland/Gästrikland/Värmland med gärna flera byggnader och gärna mer än ett bostadshus. Förhoppningsvis nära en sjö.

# Jag är egenföretagare som byggnadsvårdskonsulent med en liten byggnadsvårdsbutik/kafé. Jag bloggar och fotograferar, samt skriver aktivt på min debutroman - om jag inte redan skrivit klart den och håller på med en andra/tredje/fjärde... bok.
# Har jag barn?
# Är jag kär?
# Jag dansar fortfarande.
# Är trygg i mig själv och mina livsval

Jag känner mig ganska lugn i sinnet just nu och tror att jag har en bra period, så jag passar på att njuta, planera hösten framför mig och tankar kring framtiden - som sagt. Det gick så långt härom dagen att jag faktiskt skrev in mig på Örebros kommunala bostadsbolag för att samla poäng. För jo, jag ser nog Örebro framför mig till en början. För:

1) där bor syster. 

2) Örebro ligger nära både Stockholm och Göteborg där bästa vännerna bor (förutom Skellefteå och Kiruna då, vilket hamnar lite långt bort). 

3) Örebro är en dansstad, så borde inte vara svårt att träffa nya bekanta och gå lite kurser. 

4) "Bara" 2,5 timme hem till mamma och pappa.

Jag vet inte om jag kommer komma dit, men händer inget annat här uppe mer än jobb och dans kommande år, så kommer jag börja rikta blickarna söderut igen.

En verklig resa mot livet

Det är svårt att på ett enkelt sätt förklara den resan som jag just gett mig in på. Resan som förhoppningsvis ska leda till att jag lär mig tycka om mig själv och känner mig trygg i den person som jag blivit/är och faktiskt vågar ge mig ut på osäker mark. Det är något jag funderat länge på eftersom jag märkt att jag blir mentalt trött av många intryck och bergodalbanekänslor som i tid och otid både förstör och förgör mig. Det värsta har hela tiden varit att jag inte vill känna så här, jag ser på mig själv utifrån och fattar inte varför jag utsätter mig för sådant som jag vet att jag kommer bli ledsen av, som jag vet river ut mitt hjärta om och om igen. Men jag antar att det är för att de gånger som det känns rätt, så känns det så jäkla bra att jag inte vill vara någon annanstans och hoppet väcks om att jag kanske inte är så illa ändå, men de tidpunkterna är sååååå få. Jag inser att det inte är värt det, att må så här. För jag strävar ju egentligen efter att leva mitt liv till fullo och njuta av det här fantastiska som getts mig. Jag tappar ibland hoppet rejält, men just nu har jag funnit det igen, så försöker hålla vid det, trots att jag bara väntar på nästa motgång. Jag skulle så himla gärna bara vilja stänga av och sluta bry mig så mycket, för det gör så ont ibland och hur mycket längtan och hopp som krossas klarar en människa av genom ett liv, eller för den delens skull ett år?!  

På så många plan har jag blivit tryggare i mig själv. Jag kan prata mer otvunget med folk, känner att jag kan mitt jobb, jag är nyfiken och vill lära mig...allt. Jag är kunskapstörstande till absurdum i bland om det är saker jag verkligen är intresserad av eller bryr mig om. Hade önskat att jag orkade vara mer insatt i politik och kunde argumentera för mig själv, men en livstid av konflikträddhet, gör att det känns omöjligt i dagsläget. Men jag älskar att lyssna på kloka människor som diskuterar, människor som inte räds att tycka olika och som presenterar en för nya tankegångar som man inte hade en aning om att man faktiskt tycker också. Att vända på sidan av ett mynt, se saker från en annan vinkel - det är fantastiskt och får en verkligen att försöka sätta sig in i hur andra ser på saker. Man behöver inte hålla med, men låt folk prata, så länge det inte kränker.

Min dröm är att så småningom orka engagera mig i en välgörenhetsorganisation som framförallt behandlar alla människors lika värde - om det är med integrationsfrågor, kontaktperson för barn/ungdomar i behov av särskilt stöd, kvinnors eller barns rättigheter i världen - det vet jag inte än, men jag vet att jag vill hjälpa andra på något vis. En dag...

Några kortisar:

# Det är midsommarafton på fredag och mamma, pappa, moster och mosters man kommer upp hit och firar med mig. Vi tänker oss Jukkasjärvi på midsommar om vädret är fint, sen får vi se vad för utflykt det blir till helgen. Mot Abisko far vi nog ändå. De kommer stanna ända till nästa helg. Den helgen är det dock Kirunafestivalen och jag känner mer och mer att den vill jag verkligen njuta av till fullo. Torsdagen blir det någon form av Afterwork med jobbet, fredagen och lördag får jag hänga med mina kollegor och ev. blir då förfest hos en av dem. Alltså jag längtar. Det ska bli så roligt, och jag brukar verkligen tycka om stadsfestivaler. Har sagt till mamma och dem att de får göra precis vad de vill denna helg, för någonstans känner jag ändå att jag är glad att de har varandra, även om jag skulle dumpa dem för en kväll eller två. Sen kommer en av min Lule-kompisar upp också denna helg, så ska träffa henne också =)

# Var och simmade igår och är jättesnurrig i huvudet idag. Tydligen finns det den risken att man spänner sig väldigt i nacken, så jag tolkar det som det. =) Men 1 km blev det och jag lär nog känna att jag lever framåt kvällen idag. Mindre än 3 veckor till Vansbro tjejsim nu.

 

# Längtar efter semestern annars. Hem till Dalarna en sväng först med bl.a. dansbandsveckan i Malung och sedan få åka till Amerika. Det kommer bli så mycket kul, så mycket familj och så mycket dans. Så mycket kärlek så jag går sönder av det istället...hoppas jag =)

 

# Jag älskar verkligen att vara i Kiruna och har jättekul (oftast) i Luleå, men funderar mer och mer om det här platsen för mig eller ej? Om jag skulle må bättre av att bo söderut? Vara närmre min familj? Men samtidigt undrar jag om jag skulle orka starta om ännu en gång? Hur mycket lämnar man kvar av sin själv från varje plats man bor? Att lägga ner så mycket energi på att försöka trivas och utveckla sig själv - som jag gjort här - och sedan lämna denna plats och försöka igen? Sådana tankar kan göra mig ledsen, men ibland undrar jag om inte livet här kanske gör mig ännu mer ledsen i slutändan?!

Är kärlek lösningen för allt?!

# Puh, hur är det med er? Orkar ni leva i denna värld av hat och missunnsamhet?


# Jag har de senaste veckorna chockats av två saker, men jag tänker inte skriva dem här, men kommer se dessa personer på ett helt annat sätt framöver. Det som dock slår mig är bristen på nyansering, att en orkar lägga energi på saker som de ändå inte förstår eller rättare sagt, vill förstå? För om det är något som också präglar det här så är det att folk väljer att se saker för sin egen vinning, detta mycket hellre än att ha någon som helst medkänsla för andra och andras utsatthet och val.


# Jag vet inte om jag någonsin kommer förstå hur folk kan slösa så mycket energi på hat, när allting i livet skriker att kärlek är lösningen på allt. Jag kommer heller aldrig förstå hur man kan skratta åt folk som gör fel/säger fel/misstar sig eller gör ett misstag? Det är en sak att skratta åt någon, en annan att skratta med någon. Fundera över detta nästa gång innan du reagerar.


# Igår var det morsdag i ungefär hela världen, förutom i Sverige. Jag reagerade så mycket på folk som skrev att "ta hand om er mammor nu, låt dem få lite ro, ge dem den uppmärksamhet de förtjänar osv." Det som gjorde ont i detta var att förtjänar inte mammor denna respekt varje dag?


# Sedan undrar jag så mycket över varför tjejer fortfarande förutsetts gilla rosa och killar måste vara blå. Svägerskan hade äntligen hittat Superhjältekläder till flickor i USA, hoppas så det kommer till Sverige också. Märker att hon mer och mer börjar förespråka att flickor kan saker lika bra som pojkar, att det pojkar kan kan flickor göra bättre!

Hemma i lördagsdimman

Men 4 dagar ledigt är fantastiskt. Jag är däremot väldigt trött och sover dåligt, så jag har stoppat i mig 3 valeriana tabletter nu och hoppas att det ska ge mig ett lugn i kroppen så jag får sova en hel natt. Behöver det.

Jag har börjat yoga varje dag och tycker om det jättemycket. Ibland är det lite jobbigare, ibland - som idag - var det ett väldigt lugnt pass, men som var en introduktion till lite mer avancerade poser. Jag ska verkligen försöka hålla i detta, för jag tror min kropp mår bra av det. Sen löptränar jag och har kunnat fortsätta min löpträning där jag slutade den i höstas. Så jag har nog inte så långt till 5 km som jag tror. Och då väntar en belöning.

Vikten just nu här hemma är lägre än jag vägt på hur länge som helst. Så jag hoppas jag får ett fint minus på måndag. Hur mycket återstår att se. Kommer jag nå -15 kg?! Det är helt galet, jag känner knappt igen mig själv längre, har fortfarande svårt att komma överens med hur jag ser ut i spegeln och hur jag ser ut på fotografier, men jag gillar båda mer och mer. Gäller bara att börja kunna vända det utåt också, att börja lita på och tro att även andra kan tycka om henne.

Men nu ska jag sova, behöver jobba hela dagen i morgon - för nästa vecka ska jag vara ledig onsdag till fredag. Åker till Stockholm på onsdag och vidare till Örebro på fredagen sedan. Längtar och hoppas verkligen att det kommer bli en bra resa. Har i varje fall listat ut att jag flyger med SAS så då kan jag ha stora väskan med mig, vilket innebär att jag ska passa på att shoppa. Jag har ju typ inga kläder jag kan ha längre. Och det värsta av allt - jag vet inte vad jag vill ha för kläder. Vilken stil vill jag ha och vilken stil passar jag i?

Livet

En vän till mig sa härom dagen att det känns som om mitt liv peakar just nu. Jag har precis fått fast jobb på museet (ja, inte skrivit på något än, men löneförhandlat är det och jag ska skriva på nästa vecka när jag är tillbaka i Luleå), jag trivs så himlars himlars bra i Kiruna och älskar verkligen dem som jobbar här (några lite mer än andra och varje dag får jag lära känna andra och några lite bättre, men det som gäller för dem alla är att de är sååååå trevliga), jag går ner i vikt och är på väg ner på nivåer som jag inte varit på sedan "jag kan inte minnas när" men tror tonåren, jag har kommit igång med träningen och jag ÄLSKAR det just nu (yoga och löpning mestadels, och så förstås min älskade dans).

I övrigt så åker jag till Luleå på onsdag och kommer tåget fram i tid så ska jag åka ner till Skellefteå och dansa då (håller alla tummar och tår). Sen ska jag klippa mig är det tänkt och färga håret så jag får borta alla dessa gråa hår som håller på att ta över (så gammal är jag väl ändå inte). Nästa vecka åker jag till Stockholm för att först hänga på lite Eurovision Song Contest baluns, sen far jag vidare ner till Örebro och 1-års kalas för min älskade lilla systerdotter. Jag ska också bara alla anställningspapper är färdiga boka resa till Amerika så jag får träffa den andra delen av mitt hjärta där borta - älskade brorsdöttrarna som jag inte sett på snart 1 år nu. Tror också att jag och syrran bestämde att jag kommer ner till dem min födelsedagshelg och springer lite Colour me rad.

Älskar att ha saker att längta till

Ett par saker som väckt funderingar...

1) Varför måste det finnas tjejlopp?! Och varför är de alltid kortare? Hade det inte räckt att det funnits kortvasan, korta Vätternrundan, korta lidingöloppet och korta Vansbrosimningen? Varför måste det finnas tjejvarianter? I och med att de är kortare så bidrar det ju enbart till den här förutfattade meningen att tjejer inte orkar lika mycket som män - vilket vi gör! Eller för att vrida på det; det bidrar ju till att nervärdera de män som inte orkar eller vill springa/skida/simma/cykla de långa loppen. 

2) Varför förväntas jag som kvinna älska rosa? Som jag själv irriterat mig på och som även min moster gjorde mig uppmärksam på härom dagen: vill du köpa sportkläder och ha något med färg på; försök hitta något som INTE är rosa eller har rosa detaljer! Det är i princip omöjligt. Hör och häpna: jag tycker inte om rosa, vill inte ha rosa träningskläder, vill inte ha rosa på mig. Min moster avskyr rosa ännu mer än mig. Där jag ändå kan godta en liten rosa dragkedja på mina nya träningsbyxor...

...så vill hon inte ens ta i dem. Och vet ni: min syster gillar inte rosa, säger till och med att köper ni rosa åt mitt barn så klär jag inte på henne det!

Skulle det vara så förbaskat svårt att designa kläder med lite variation - utan rosa detaljer? Som sagt, alla kvinnor gillar inte rosa. 

Hur livet blev

Sitter på ett kafé på Arlanda och äter en mycket dyr smörgås och dricker en latte. Tänker på hur livet blev, hur det kommer sig att jag om och om igen hamnar på denna flygplats, vid detta fönster och tittar ut. 

Ibland älskar jag verkligen mitt liv, som ger mig möjligheten att få göra det här, få ha de vänner och den familj som jag har, så villkorslöst! 

Men vet ni?! Jag älskar flygplatser och flygplan. Kan sitta och titta hur länge som helst på plan som startar och landar och taxar. Det väcker min inspiration, mina drömmar om resor över hela världen! 

Dagens "att göra"-lista!

1) Vika tvätt och plocka undan tvättställningen, samt hämta tvätt från tvättstugan (som jag hoppas har torkat). 

2) Fortsätta rensa ut kläder ur garderoberna i "slänga" eller "skänka" högar. 

3) Sortera post så jag inte missat någon räkning. 

4) Laga mat - Linas matkasse rätt idag, blir Dumplings. Och så diska efter det.

5) Ta en promenad i solskenet. 

6) Sätta tidningar i tidningshållare jag köpt så jag kan ställa upp dem i min lagerhylla och se vad jag har. 

7) Sen ska jag tillåta mig själv att läsa lite. Vill få klart två halvfärdiga rätt tradiga böcker, mest för jag vill veta hur de slutar. Och för att jag just vill läsa klart dessa så jag får starta på en helt ny bok. 

Två tråkiga böcker som ska läsas klart.

 

Böcker som det kliar i kroppen att få börja läsa!!! Men de där två där ovan ska läsas ut först nu!

Usch...

...värsta känslan att ställa sig på vågen när jag mår bra och inse jag väger mer än jag gjort på mycket länge! 

Tröttnade

Nej, Salem var ingen tv-serie för mig. Jag hade svårt att hitta intresset för den, så den får lämnas hän. Håller mig till de där jag tycker är bra istället.

Annars då idag.

# Jag har varit ute och gått i över en timme, både vader och benhinnor krånglade med mig igen, men efter halva turen ungefär så släppte värken. Vi får se hur det är i morgon. Turen gick till Svartöstaden i varje fall, denna fascinerade stadsdel som å ena sidan är sååå sliten, andra på väg att gentrifieras, tredje är en riktigt spännande historisk del av Luleå.

# Jag har lagat en Linas matkasse rätt - en favorit i repris, så nu har jag två matlådor i kylskåpet, vilket känns lite skönt. Men i morgon får jag en ny Linas matkasse, få se om denna är lika bra som det var förra gången jag fick en. Jag gillar Linas matkasse, men det har varit rejäl skillnad på kvalité i dem tycker jag. Vissa veckor har faktiskt varit värdelösa, medans andra - som den senaste - varit fantasiska.

# Ska hoppa in i duschen nu och sen se en film.

# Har en otroligt hektisk dag på jobbet i morgon med personalmöte, rådgivning och remissärende. Plus att jag nog lär räkna med att trycka min utredning och skicka till kommunen. Att jag egentligen borde börja med Pajala-inläsningen kommer stressa också, men hoppas hinna alla de där småsakerna i möra, så jag kan fokusera på det andra sen.

# Jupitet Ascending - har ni sett den? 

# Hoppas hitta skjuts till Skelleftehamn på onsdag, för nu är jag redo att åka på dans igen. Mindre stressad, mer glad och motiverad. Snart börjar utesäsongen! Har fortfarande inte lagat mina dansskor dock, de gick ju sönder i spännet. 

...och tröttheten

Tröttheten...

...du är inte min bästa vän. Hela kroppen är stel också, märks att jag inte yogat på länge. Hur tusan tar man tag i sådant där igen när verkligen det enda jag vill är att vara hemma och läsa och sen sova? Men jag behöver träna, jag behöver få mina adrenalinkickar, men jag orkar inte. Inte när jag jobbar 10 timmars arbetsdagar flera dagar i veckan. Jaaaa, jag fattar vad som är fel, jag vet att jag behöver ta mig ut och träna trots denna arbetsbelastning jag har just nu, att det kommer hjälpa, men allt blir en ond cirkel när jag inte orkar laga mat hemma, har inget mellanmål, blodsockret som sjunker. Men till det positiva hör att jag inte druckit läsk på flera veckor. Och jag gick in på Hemmakväll för att lämna tillbaka hyrfilmerna och jag suktade efter godis godis godis (finns liksom godis överallt på de där butikerna) - men gick ut, snabbt, innan demonerna hann övertyga mig.

Men längtar efter långledigt nu. Och efter att få dansa. 

Kors i taket med löparskor på isig mark

Något hände, jag tog tag i något, drog på mig de där springskorna jag köpte i somras men som jag inte använt mer än en gång. Jag utgick från det där schemat jag har där hemma på kylskåpet, det där jag ska springa 4 minuter och gå 2, springa 4 och gå 2, springa 4 och gå 2, springa 4 och gå 2. Och jag klarade av det. Jag sprang på grusade vägar, jag sprang...

Något jag stör mig på nå otroligt är den här idén om att den främsta anledningen till varför man tränar är för att gå ner i vikt eller för att forma sin kropp. Som att det på något vis är nyckeln till lycka att gå ner i vikt eller "rätta till" sin kropp och att träningen är ett nödvändigt ont för att komma dit. Kroppshets och fat-shaming. Nej, jag tränar inte för att gå ner i vikt, jag tränar först och främst för att jag tycker att det är kul att träna. Jag älskar att svettas, jag älskar att ha träningsvärk (trots att det ibland gör riktigt jäkligt ont) och jag älskar att se resultat i form av att jag orkar springa lite längre, orkar lyfta lite tyngre, sover lite bättre. Det är det som driver mig framåt, det och adrenalinkicken det ger. Men jag har en rejäl motbacke för att ta mig dit, när träningen finns på rutin. Tacksamheten att dansen är varje söndag klockan 16.30 och yogan klockan 19:00 varje onsdag hjälper mig mycket, då måste jag vara där. Så att jag tog mig ut och sprang i lördags, att jag klarade mitt pass, att jag igår och idag har jätteont i ljumskar och lår - det är sååå stort och det har gett mig en kick som gör att jag kommer ha lättare att ge mig ut igen.

Nej, jag tror inte att viktnedgång kommer vara nyckeln till att bli lycklig. Jag tror på att hitta nyckeln till att bli lycklig först, och kanske sen känna att jag inte alls behöver gå ner i vikt, för minns detta - övervikt är INTE synonymt med ohälsa. Kasta det här med BMI åt fanders, för det passar inte alla. Inte alla är byggda för att vara smala, kan bli smala, så varför sträva efter något du inte kan bli?! Vi behöver krossa den här normen som säger att smal = snygg, tjock = ful. För så är det inte. Bort bort bort med det. Skulle jag gå ner i vikt av att må bättre, då är det meningen.

Det är annars lite jobbigt just nu, har så otroligt mycket som rör sig i mitt huvud och det resulterar i att jag i princip vaknar med huvudvärk varje morgon. Jag tror det mycket beror på att jag håller på att försöka ställa om mig, tänka bort det jobbiga i mitt liv och acceptera det som är. Men för mig som har världens sämsta självkänsla så är det riktigt jobbigt att börja försöka kämpa för att älska mig själv och framförallt hur jag ser ut. Att försöka förstå det här att folk ser hur jag ser ut och tycker fortfarande om mig, så det här att jag själv inte är bekväm med hur jag ser ut (rent krasst sagt, jag tycker jag är ful), det är något som finns i mig och som jag måste lära mig hantera. Kan jag komma överens med mig själv om att det är ok, då tror jag också att så mycket annat kommer kännas bättre i mitt liv.

Det värsta är ju att min självkänsla är så dålig på många plan. I samtalen med min stresscoach så hamnar vi åter och åter igen hos det här faktumet att jag är livrädd för att det jag skriver och det jag gör på jobbet inte kommer att vara bra nog. Att det kommer uppdagas snart att jag är en fejk, att jag bara låtsas och inte alls kan det här egentligen. Vilket känns så himla jobbigt, för jag ÄLSKAR mitt jobb. Jag jobbar verkligen med ett av mina största intressen och vill så himla gärna göra ett bra jobb.

Så det kommer inte bli lätt detta, men jag tänker inte stressa heller. För fattar ni hur långt jag kommit på bara ett år.

Jag blir förvirrad

Jag följer flera feministiska sidor på facebook och för det mesta så lär jag mig jättemycket av det, jag står tillbaka i diskussioner som rör saker där jag inte hör hemma. Bland mina vänner och närmaste så är det inget konstigt med att kalla oss feminister, det är vi allihopa och det är nog mycket därför som vi trivs så bra ihop också. Men skillnaden mellan mina vänner och mellan vissa personer i dessa grupper på facebook är att folk börjat kidnappa feminismen för en massa andra syftens skull också. Som nu senast när Patricia Arquettes tacktal på Oscarsgalan nämndes. Att hon sa att det var dags för kvinnor att få jämställda löner osv. De första kommentarerna handlade om att hon inte hade rätt att säga en sådan sak för att hon är vit och på grund av det priviligierad. Att hon inte talade för rasifierade eller arbetslösa. Men det var väl ändå inte det som var det viktiga i det hon sa?! Patricia är vit och vet om det, men hon är också kvinna och bor i ett land där män lär sig att öppna dörren för kvinnor, bära saker åt dem trots att det egentligen inte är tungt, där kvinnor inte får betald föräldraledighet  och där barnomsorgen är ett skämt, vilket leder till att kvinnor oftast tvingas sluta jobba för att vara hemma med sina barn. Små steg som dessa, att offentliga personer börjar göra landet uppmärksamt på att kvinnor kan och kvinnor vill, det är stora steg tycker jag. Det gäller ALLA kvinnor, svart som vit, fattig som rik.


Jag kan som sagt bli så trött på det här att vissa anser sig vara "de riktiga" feministerna. I mina ögon handlar det lika mycket om att vara ödmjuk och respektera alla för dem de är och dem de vill vara. So what att jag rakar mina ben ibland, so what att jag vill gå ner i vikt, so what att jag inte röstar F!, betyder det att jag inte är feminist så har ni helt fel. Det handlar om respekt.


Men jag hör också till en av de priviligierade som sagt: så har jag rätt att säga så där? Att jag uppskattar de små stegen, frågor som inte måste inkludera alla hela tiden?

Funderingar och tankar från en vanlig ovanlig kvinna vid ett skrivbord

# Märker att jag reagerar mer och mer starkt på föräldrar som säger saker som: "åh, tänk vad min lilla pojke kommer charma flickorna", eller "nu ska min flicka flirta med pojkarna" när barnen fortfarande är bebisar. Antar att jag blivit färgad av de transpersoner jag följer på twitter och av de homo- och bisexuella människor som jag känner. Ni vet ju inte om era barn kommer att gilla det motsatta könet eller ens ser sig själv som "flicka" eller "pojke" bara för att det är deras juridiska kön. Är det då rätt att bestämma nu, innan de ens kan prata, att min flicka kommer gilla pojkar?! Gör vi barnen en otjänst genom att agera så heteronormativt? Kommer ni bli chockade/ledsna/arga om/när de visar sig gilla samma kön istället?

# En annan sak jag reagerade starkt på här nyligen var en bekant som la upp en bild med en text som i princip löd att "fett, om du inte sätter dig på min tuttar så kan du dra så långt bort ifrån mig som möjligt". Tror inte att den personen var medveten om hur hårt detta slog mot mig som är både tjockis och har stora tuttar och som är en person som försöker jobba på att tycka om mig själv ändå. Att få bort den här idén om att tjock och ful ska sägas i samma mening. För tjock är INTE synonymt med ful, inte ens synonymt med ohälsosamt. Och att du inte har rätt att berätta för mig hur jag ska må, utifrån hur jag ser ut.

# Har lyssnat på en föreläsare som heter Edna Eriksson för andra gången i mitt liv och hon är helt fantastisk. På ett otroligt enkelt och effektivt sätt så får hon en att omvärdera världen och ställa helt andra frågor rörande identitet och ursprung, än dem du kanske hade innan. Om ni har chansen, så lyssna på henne. Ungefär så här: jag är en kvinna som älskar historia och kostymfilm, en Anglofil som dansar loss till Balkanschlagers, som skulle vilja lära mig dansa salsa på riktigt och som älskar riktig Amerikansk pulled pork och Mac & Cheeze, jag har med andra ord svenskt ursprung, med en Brittisk-, Sydamerikansk-, Balkan- och Amerikansk identitet! Egentligen väldigt ytligt tolkat, men grundtanken tror jag ni förstår... Eller som Edna skulle säga, hennes pappa som är från Småland (?) är den mest "äkta" Mexikan/Spanjor som hon känner.

# En annan sak som jag stört mig på på twitter på sistone är en person som twittrar väldigt mycket om att "den enda sanna lyckan kommer du känna när du får barn", "utan barn så har du inget riktigt liv" och andra rent utsagt sårande påstående för en person som vill ha barn, men inte kan få barn eller har möjligheten till det, men även för personer som frivilligt väljer att inte skaffa barn av någon anledning. Vad är det som säger att dessa personer är mindre värda än dem som väljer att skaffa barn?! Någon påpekade detta, varav personen i fråga försvarade sig med att säga att "eftersom du reagerade så är du inte en av de personer jag menar", det betyder dock inte att det inte sårar ändå och det skrämmer mig att den här personen inte fattar det!

Mitt fotograferande!

Jag är inget proffs. Jag har inte ens en systemkamera, trots att det legat högt upp på min "att införskaffa"-lista väldigt länge. Men jag vill kunna ha tid för att ägna mig åt mitt fotograferande. För det är ändå den konstart som jag gillar absolut bäst. Jag har till och med läst en kurs i Digitalt foto och bildhantering, just av den anledningen. Under den kursen lånade jag dock mina syskons kameror, för båda de hade/har digitala systemkameror. Jo, för det är faktiskt så att det här med foto, det är något som vi alla tre syskon tycker om, och jag vet att även mamma älskat det en gång i tiden!

Så satt här för några veckor sedan och kikade på bilder i mina facebook-album. Jag har haft facebook sedan 2007, så det har blivit en bunt album och Instagrambilder. Jag valde ut några jag tyckt mycket om och tänkte att jag ju kan visa dem här. Så kan vi fundera varför de står ut. De är inte originella, det är bara bilder jag tycker om!

På promenad i Luleå!

Stiko-Per Larsson, med svågern bakom trummorna!

Brorsan och svägerskan i bergen utanför Denver!

Min kompis i en av trapporna vid Versailles!

På Hellacopters farvälturne, platsen var Trägårn i Göteborg.

Allas vår Petter Northug som svängde upp så fint där jag och pappa satt ute i spåren och fikade! Jag upp med kameran och lyckades med konststycket att få till denna bild!!!

I Norra hamn i Luleå på min födelsedag i år! Enkla linjer och fina färger!

Älskade skruttfia på mamma eller fasters axel!!!

Sen november lista!!!

Den här har jag tagit från Jennifers blogg, där hon blev utmanad att svara på 10 frågor och sedan nominera andra, varav hon även nominerade dem av hennes läsare som ville! Jag är ju lite svag för listor, men väljer att inte nominera vidare, utan snarare säger som så att vill ni, så svara på dessa frågor ni också!

 

1. Vilket är ditt första minne?

- Jag tycker den här frågan är svår. Å ena sidan minns jag när vi flyttade från Grycksbo till Hosjö, hur vi första gången kom körande på den stora Gävlevägen och tog avfarten ner mot det som skulle bli vårt nya hem. Jag vet att det berättas för oss att jag och brorsan var sjuka då, vi hade typ vattkoppor (detta minns jag dock inte, jag minns inte heller när vi kom in i huset, men jag minns den här avfarten). Jag tror att jag var 5 år, eller kanske skulle fylla 5 år.

2. Hur såg du ut för exakt ett år sedan?

Bilden tagen den 29 november 2013!

- Ganska mycket som jag ser ut idag, lite kortare hår bara!

3. När hade du hjärtklappning senast?

- På dansen i Pite, och det var inte av godo. Så nervös och rädd för att en viss person skulle fånga mig igen, ville INTE dansa med denne. Tänk er någon som för det första inte kan dansa, som sedan står och vrålglor med sluskigt leende, och som tillsist börja typ smeka dig längs med sidorna! Urk, nej tack. Tacka vet jag de där som verkligen KAN dansa fox!!! Men ser det positiva i det hela, jag var jäklig bra på att bjuda upp andra den där kvällen… =)

4. Vad ser du fram emot just nu?

- Jag ser fram emot 3,5 veckors ledigt vid jul. En vecka i Falun med mamma och pappa, syrran och svågern, och sedan 2 veckor i USA med syrran för att hälsa på brorsan, svägerskan och sötaste brorsbarnen. Få träffa finaste lilla A för första gången, och se hur stor C har blivit. Ett år sedan vi träffade henne senast.

5. Vad gör du om fem år?

- Har en drömvariant och en kanske variant. Drömmen är att jag träffat någon, bor i hus, har fått två barn och även har fått min examen och har ett fast jobb neråt bergslagen någonstans – Västerås, Örebro, Uppsala kanske (eller om jag ska drömma ännu mer så är min partner från typ Skottland eller Irland och jag har bestämt mig för att flytta dit). Mer troligt är nog att jag i varje fall har ett fast jobb, kanske bor jag kvar här, kanske bor jag neråt Bergslagen. Kanske har jag träffat någon, det är svårt att tänka kring när jag inte alls kan se mitt liv om ens ett år. Så vi kör på drömversionen! Håll tummarna!

6. Vilken är din värsta ovana?

- Att plocka upp i-phonen det sista jag gör på kvällen och det första jag gör på morgonen!

7. Din sista måltid om du får välja helt fritt?

- Fläsk och löksås, tomatfläsk i form eller kålpudding!

8. Berätta tre saker vi inte vet om dig! (Ha ha, undrar om det finns något ni inte vet om mig?!)

1) Jag älskar animerad film och då gärna tankeväckande berättelser som jag märker ofta handlar om de där som kämpar i motvind. Mina favoritanimerade filmer är Monster Inc, Hotel Transylvania, Shrek-filmerna och nu på slutet både Modig/Brave och Frost/Frozen.

2) Jag är överdrivet organiserad när jag lagar mat; det vill säga förbereder allting innan jag kommer i gång med själva matlagningen. Som i matlagningsprogramen där allting redan ligger färdighackat i skålar. Sådan är jag! Annars blir jag galen och überstressad och då blir det aldrig bra.

3) Jag är LIVRÄDD för hårda argumentationer och konfrontationer, särskilt när folk är arga på varandra och bråkar och skäller (därför som jag har så svårt för debatter). Jag blir så obekväm och rädd, att jag bara vill fly därifrån, får allvarligt alltså svårt att andas och börjar hyperventilera. Jag är inte heller bra på att höra kritik mot mig själv när jag själv är osäker över min egen prestation eller dåligt insatt i ett projekt. Då sjunker mitt självförtroende och väldigt ömtåliga självkänsla till botten på en gång. Konstruktiv kritik däremot och sakliga argumentationer där en lyssnar och tar in och sedan säger motfrågor; det älskar jag istället!

9. Vad är du rädd för?

- Att någon i min närmsta familj ska gå bort, tror inte jag skulle överleva det. 
 

10. Vem skulle spela dig i filmen om ditt liv?

- Emma Watson eller Emma Stone, inte för att de är lik mig på något vis, men de är så fantastiskt snygga och coola att jag vill vara dem.